vissa trängre Uppsalakretsar. Man skref lustiga bouts-rimés emot den och frigjorde sig så småningom från dess inflytande. 1832 tog han filosofie kandidatexamen efter ganska omfattande fria studier, däribland icke minst i de romanska litteraturerna, för hvilka han alltid bevarade en stor förkärlek. Han inskref sig därefter i finansdepartementet. Filosofie magister blef han våren 1833.
Redan under Uppsalatiden hade han uppträdt som författare. Han utgaf nämligen 1831 Romarskölden, en romans i Tegnérs stil. Dikten gick emellertid opåaktad förbi; man var då alltför van vid dessa eftertegnérska produkter. Nästa år lyckades han eröfra ett mindre pris i Svenska akademien för en annan dikt med fornnordiskt ämne, som aldrig blef tryckt, Veidi Alf. Under tiden hade han emellertid gjort bekantskap med Heine och Jules Janins följetonger. Verkan däraf spåras redan i hans första tidning Arlekin, som började utkomma 1834. Den kom emellertid icke längre än till tretton nummer, då den upphörde. Hierta hade nämligen upptäckt författaren och gifvit honom anställning i Aftonbladet.
»Det var,» säger Sturzen-Becker, i sin själfbiografi, om detta steg, »på den tiden långt mera betänkligt att skrifva i ett liberalt blad än nu för tiden. Att vara Aftonbladist, om också blott i följetongen, var något till den grad afskyvärdt, att honnett folk icke kunde sitta med en dylik hvarken vid matbordet eller skrifbordet. Så snart det blef bekant, att kungl. sekter Sturzen-Becker kastat sig åt detta håll, kunde alltså hans höga gynnare ej längre hålla honom uppe med bästa vilja i världen, och oaktadt han skref den tiden en särdeles elegant hand — hvilket han icke numera gör — tog man en vacker dag statsrådsprotokollet ifrån honom och lät honom förstå att i statens tjänst önskade man lojalt folk och icke sådana där.»
Nu kastade sig Sturzen-Becker med fullt allvar på journalistiken och litteraturen. Han utgaf ett par noveller, lifligt skrifna, men för öfrigt utan större märkvärdighet, och från och med 1837 undertecknade han i Aftonbladet serien Memoirer från den förflutna veckan med signaturen O. O. (Orvar Odd), snart väl känd för den svenska publiken, i hvilka han behandlar dagens frågor på ett skämtsamt sätt. Aftonbladet blef till och med indraget en gång för hans skull, då
