han något vårdslöst vidrört ryska förhållanden. Med anledning af de Crusenstolpeska uppträdena 1838 utgaf han tre små häften Stormfoglarna, i hvilka han både på vers och prosa bekämpade regeringen. Strax därefter företog han en utländsk resa till Tyskland och Frankrike, hvilken han skildrat i en En utflygt ur boet (1842). De nya intrycken stärkte hans politiska åsikter; han blef kosmopolit och hans stil vann äfven i behag och lätthet. Dessa nya förändringar framträda redan i de trenne följetongssamlingar, han utgaf under de närmaste åren: Med en bit krita (1841), Med en bit blyerts (1842) samt Ur Stockholmslifvet (1844).
Sistnämnda år utgaf han äfven sin första diktsamling, hvilken han anspråkslöst nog kallade Min fattiga sångmö. Hans dikter väckte emellertid icke någon större uppmärksamhet. Det kan vara förklarligt, emedan han ännu icke behärskade sitt instrument, versen är kanske ännu icke riktigt färdig, berättelsen är ej tillräckligt tillspetsad, ordvalet ännu icke så träffsäkert och utsökt som det sedan blef; främmande inflytanden, särskildt från Heine, äro äfven mycket märkbara. Men lika fullt är denna diktsamling högst betydelsefull i svensk litteratur. Först och främst betecknar det början till det verkliga Heinetillägnandet i svensk litteratur eller försöket att rent impressionistiskt samla några drag ur lifvet till en liten tafla. Braun hade visserligen redan något tidigare odlat genrestycket, men hela hans manér var grofvare. Den som med mesta framgång upparbetat denna sida i svensk verskonst bland denna generations skalder är just Orvar Odd. En usling på en trappa, Vid Jungfernstieg och liknande dikter äro redan högst aktningsvärda försök i genren, och i en sådan bit som Ett brustet hjärta behärskar han redan hela det lekfulla och skenbart konstlösa manér, som behöfves för att fasthålla dylika små bagateller:
O, hvilken tärande melankoli,
hvad bottenlös och outsäglig smärta
kan plåga med sitt hemska spökeri
en femtonårig flickas lilla hjärta!
Dorina är en ganska täck blondin,
med kind af morgonrodnans skära dager,
med blåa ögon, läppar af karmin,
men ve, en mask på hennes lifstråd gnager!
