Jag varit hennes trogna kavaljer
i förrgår på supéen, hela kvällen;
vi i ett hörn förtroligt satt oss ner,
jag och den lilla lockiga mamsällen.
Vi hafva konverserat känslofullt
om fester, moder och repertoarer,
och för min blick hon öppnar mer än huldt
sitt lidandes omätliga tartarer.
Med hvilka suckar af oändligt kval
hon vändt sin näsduk kring på alla kanter!
Och när hon talade om Lampas bal,
i ogat glänste tårens diamanter.
»Hvad vore män’skan utan grafvens hopp?»
— har hon mig frågat sist, den stackars lilla, —
»blott döden fyller lifvets löften opp,
allt annat är elände, vank och villa.»
Och vid att så hon kvad med bruten röst,
— det var vid bordet, — hon emot sin vilja
till munnen förde litet kycklingbröst
med lingon och med delikat persilja.
Året efter sin återkomst till hemlandet hade Sturzen-Becker trädt i äktenskap med Ch. Mathilda Burman, som födde honom en son och en dotter. »Men 1844,» säger hans biograf, »drabbade honom en svår hemlig ofärd (han skildes från hustrun), som dref honom från hemmet och kom honom att för alltid lämna Stockholm. Han begaf sig till Köpenhamn, och då man där uppmanade honom att hålla föredrag om den nyare svenska litteraturen, kom han att kvarstanna.» Det fanns emellertid äfven en annan orsak, som förde honom bort från Stockholm. Han var missnöjd med Aftonbladet, hvars politik just då föreföll honom alltför vacklande. Föreläsningarna höll han på sitt vanliga lifliga, intagande och träffsäkra sätt. De utgåfvos först 1845[1] och utkommo senare i omarbetad form under titeln Grupper och personnager från i går (1861). De utgöra ett slags svensk pendang till Heines försök — Die romantische Schule — att göra den tyska litteraturen bekant för fransmännen.
Här i Köpenhamn föll Sturzen-Becker ned midt i de ifrigaste skandinaviska kretsarna. Redan tidigare hade han intresserat sig för Skandinavismen, men från denna tid är
- ↑ Ett motstycke till denna samling äro hans 1846 utkomna skisser Hinsidan sundet, hvilka gifva en teckning af samtida danska förhållanden.
