rande rörlighet. Han är kanske den ende som här hemma representerar den romantiska längtan efter att lära känna främmande länder och folk — ett drag, hvilket eljest är så betecknande för hela det nittonde seklet. Betänk endast, hvad det ligger för nytt och djärft däri, att en infödd stockholmare (låt vara, att han har sina vissa skäl) plötsligen flyr från fädernestaden och slår sig ned i Köpenhamn. Det är ungefär, som om en parisare plötsligen skulle uppslå sin bostad i Hamburg eller Bruxelles. Svensken, hvilken ju sedan urminnes tider lefver i förnäm afskildhet på sin fjärran halfö, liksom britterna på det stolta Albion, och som framför allt älskar att försjunka i njutningen af den honom omgifvande naturens skönhet och prakt, saknar i allmänhet detta intresse för att sätta sig in i främmande folks seder och bruk, hvilket i så hög grad utmärker Sturzen-Becker. Denne är däremot, hvad man senare kallat för kosmopolit — kanske den ende under hela perioden. Han har ett behof af att ständigt i fantasien vara något annat, än det han var i verkliga lifvet. Framförallt betraktade han sig gärna som fransman. Denna mani har äfven sina löjliga sidor, hvilka vännerna till fullo senterade och antydde med små epitet som Becker i Stussen eller Orvar Knodd; en af dessa löjligheter är att han svårligen kan skrifva tio rader utan att förbruka ett par tre franska uttryck; han har förstört mycket af sin eljest så eleganta och ordrika prosa på det sättet.
En viss kosmopolitism präglade äfven hans idéer. Han tillhörde de mest avancerade ungdomarne från slutet af trettiotalet, hvilka icke sågo något slut på framåtskridandet utan drömde om republikens omedelbara införande, om en allmän europeisk förbrödring och om en skandinavisk enhetsstat m. m. Allt detta gjorde Sturzen-Becker missnöjd med de politiska förhållandena i Sverige. Studiet af Heine och utrikesresan i början af fyrtiotalet snarast ökade entusiasmen för dessa och liknande idéer. Föröfrigt var Sturzen-Becker en utmärkt patriot, som troligen de flesta kosmopoliter äro det. Kosmopolitismen är ju närmast ett utslag af intelligent rörlighet, ett uttryck för vår tids lifligare och lättare förbindelse mellan folken; det missnöje och den satir, som kanske ofta utmärker dessa individers förhållande till fäderneslandet, framspringer vanligen ur en djup kärlek till detsamma, ur ett
