Sida:J Mortensen Från Aftonbladet till Röda Rummet 1905.djvu/244

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
240
LYRIKEN

begär att få det ännu bättre och fullkomligare. Så var åtminstone fallet med Sturzen-Beckers kosmopolitism.

Om det nu också icke lyckades Orvar Odd att genomföra alla dessa idéer, är dock hans insats i tidens lif betydlig. Han är, som redan sagdt, en författare af ett smidigt och mångskiftande skaplynne, såsom kåsör kanske vår förnämste, som kritiker af ett ofta särdeles träffsäkert omdöme, såsom skald i mångt och mycket en föregångare.

Det bestämmande draget i hans begåfning är emellertid, att han är kåsör, d. v. s. han är en man som på ett lätt och lekande och för alla tillgängligt sätt framställer idéer. Att kåsera och konversera äro emellertid icke svenska egenskaper. Svensken är tyst och fåmält. Komma två svenskar tillsamman fråga de hvarandra, huru de må och huru deras tanter må, hvart de skola hän, och om X. tror, att den där fabriken bär sig, och om Y. möjligen vet, huru mycket herr Pettersson har i årliga inkomster. Med andra ord, de göra hvarandra en serie af frågor, hvilka kort och sakligt besvaras. Däremot faller det dem icke in att sätta sig ned och utbyta idéer om en eller annan fråga, att diskutera ett eller annat problem. Svensken talar icke, icke då han är nykter, för då tiger han, icke heller då han är uppspelt, för då sjunger han. Om man i Sverige känner något behof att höra idéer utvecklas, hissas en talare upp i en kateder, och denne åligger det då att högtidligt, allvarligt och helst så patetiskt som möjligt utveckla ämnet, hvarefter han vederbörligen applåderad åter nedtages och man öfvergår till annat. Om de sydländska folkens älskvärda lek med idéer, deras muntra vana att samlas på torg och i salonger och utan all materiell undfägnad utbyta åsikter om politiska, sociala och litterära frågor, hvarunder det roar dem att låta orden strömma fram i kaskader, kvickheterna lysa och stråla, ordlekarne hagla, tills de själfva förefalla berusade — om allt detta har den tunga nordbon icke någon aning.

Sturzen-Becker led också hela sitt lif af att vara misskänd. Egentligen var han en stor entusiast, men på bottnen af hans väsende fanns, som väl hos de flesta rikare naturer, en god dosis melankoli. Och när tröttheten kom öfver honom, framställde sig alltid den tanken, att han icke var uppskattad efter förtjänst. Hade han icke redligen sträfvat att utbreda, sprida och bekantgöra de allra förträffligaste idéer,