till ett tomt taskspeleri, fordras det bakom all lekfullheten ett innehåll — en man med idéer, kunskaper och omdöme. Orvar Odd kan visserligen icke i detta afseende jämföras med Heinrich Heine, hvilken särskildt har större politisk skarpsinnighet och hvars kvickhet äfven spelar öfver en större skala, men på det litterära området äger han dock åtskilliga förutsättningar. Hans grupper och personager gifva ett förträffligt och liffullt tecknadt galleri af samtidens litterära personligheter och de idéer som besjälade dem. Och öfverhufvud finns det kanske icke någon af denna generation, som tecknat så många af sina samtida på ett så lefvande och, trots öfverdrifterna, sanningsenligt sätt. Hans rent kritiska uppsatser sakna visserligen egentligt djup, och han kan ofta hugga illa vid sidan: sila mygg och svälja kameler, men som regel har han ett godt och sundt omdöme. Hans största fel är, att han stundom är för öfverlägsen och verkar snobbartad eller knoddartad, som Braun sade. Det är då Orvar Odds kavaljersmanér helt tager öfverhanden och åker bort med hans bättre jag. Men huru liffullt har han icke tecknat de tre stora gurmanderna Crusenstolpe, Argus-Johansson och Askelöf i deras allvarliga arbete vid middagsbordet. Det är en tidsmålning, som man icke lätt glömmer. Vi hafva äfven honom att tacka för de halft patetiska, halft ironiska skildringarna af Jenny Lind och Emilie Högqvist, och vi förstå genom dessa porträtt den tjusning, de utöfvade på samtiden. Man kan anmärka mot dessa och liknande porträtt, att de i allmänhet äro för karrikerade, fast öfverdriften egentligen ligger mera på ytan än på bottnen; äfven hans många minnesbilder (se t. ex. den af Crusenstolpe) äro på en gång ovanligt ärliga och samtidigt fint och hänsynsfullt skrifna. Han var under alla lifvets förhållanden en gentleman, och det märks också på hans skrifsätt.
Äfven såsom poet är Sturzen-Becker framför allt kåsör och hans betydelse ligger just, såsom jag redan framhållit, däri, att han förstår att i en lätt samtalston, som luftigt glider genom en hel tonskala af olika känslor, framställa och utmåla de enklaste och hvardagligaste situationer. Det är redan sagdt, att han utgår från Tegnér och sedan räknar Heine, som han alltid blir trogen, bland sina läromästare. Längre fram, då hans poetiska produktion riktigt tager fart,
