har han äfven lärt af Byron, troligen genom Talis Qualis’ öfversättningar, och icke så litet af de samtida danskarne (mest troligen i naturskildringen af Christian Winther). Det är klart, att Byrons manér, hvilken ju äfven anslog den lätta och själfsvåldiga samtalstonen, särskildt i Don Juan, skulle ligga ypperligt för Sturzen-Becker. Han har också skrifvit en hel följd af romanser i denna art. Hit hör Grefvinnan Gruffiakin, hvars intresse visserligen ingalunda beror på den något tillkrånglade romaneska historia, som sammanhåller de olika sångerna, utan på de förträffliga, af äkta stockholmsluft genomströmmade scener, som han där gifver. Det är en hel skara af mondäna, lätt karrikerade stockholmstyper, som i dessa sånger glider förbi våra ögon, än drickande brunn i Kungsträdgården, än njutande landtluft på Djurgården, men alltid pladdrande sin speciella jargon. Och i ungefär samma stil äro äfven hans John Faa, Klaus Störtebecker och En blomsterintrig.
Emellertid, Sturzen-Beckers största betydelse ligger icke i dessa ofta väl följetonistiskt utförda romanser. Hans verkliga område är landskapsmålningen och genrestycket. Det senare har han förstått att använda i mångahanda syften. Man finner fullt af stridssånger för Polen, Ungern, Danmark. Likaledes tecknar han gärna kontraster mellan den rike och den fattige; arbetaren, som sliter hela dagen och tidigt lämnar sängen, eleganten, som rumlar hela natten och kommer hem, då arbetaren går till sin verkstad, eller den fattiga sömmerskan och den förnäma fröken o. s. v. Öfverallt kämpar han, än ironiskt, än rättframt, för friheten och rätten. Liksom en senare generations skalder är han fullt medveten om, att poesien för honom endast är ett medel:
För mänskor jag på jorden här
ett Gimle bygga vill,
och sången blott mitt verktyg är,
min murarslef därtill.
Och när med handfast ord en dag
jag denna verld har byggt,
der frihet, lycka, rätt och lag,
må kunna lefva tryggt,
då kan jag söka utan skam
i drömmens rike dig (fantasien)
och visa verkligheten fram:
»Se här — min dikt för mig!»
