Äfven såsom naturskildrare intager Sturzen-Becker en hög rang, och det är karaktäristiskt för honom, att han har öga lika mycket för det norska fjällandskapets storslagenhet (»Norges Fjælde») som för Mälarlandskapets leende skönhet. Kanske ännu egendomligare är, att han, stockholmaren, med samma virtuositet återgifver Själlands och Skånes bördiga, af bokskogar afbrutna slättlandskap (En sommardag vid Stehag m. fl.).
Samtiden uppskattade icke till sitt fulla värde dessa nyheter, men redan den följande generationen har gjort sig till godo mycket hos Orvar Odd. Snoilsky har med stor fördel vandrat i hans spår.
Själf har Sturzen-Becker tecknat sitt förhållande till poesien och hvad han åsyftade med sin diktning, och framförallt hvad den betydde för honom själf, i En vandrande harpspelare:
När han var trött af stegen på landsväg och hed
och middagsvärmens tunga tryckte hans hufvud ned,
hans vana då och hans tröst det var
från unga dar
att fatta sin harpa och att dikta sig en sång.
Med nyfödd kraft han började därefter igen sin gång.
När lifvets mörka skuggor bredde sig för hans syn
och det samlade sig åskor kring hans inres himlabryn,
hans vana och hans tröst då var
från unga dar
till harpans raska anslag att sätta sång och dikt.
Så lyfte han åter blicken med hopp och tillförsikt.
När all den eviga uselhet, som genom världen går,
brottades med hans styrka och gaf hans hjärta sår,
hans vana då och hans tröst det var
från unga dar
till lekande harpotoner att höja sin röst.
Då reste han nacken stolt igen, med vidgadt bröst.
Trots all olikhet i lynne, ligger det nästan redan något af Henrik Ibsens världs- och konstuppfattning gömdt i dessa rader. Det är icke heller den enda gången, som Sturzen-Becker erinrar om den kommande generationen och dess idealer.
