Samma förändringar spårades äfven i den materiella världen. Kommunikationsmedeln omskapades från dag till dag och förde världsdelarne närmare hvarandra. Alla det nya Amerikas uppfinningar och nya förvärf såväl som Orientens under strömmade in öfver Europa, ökande dess rikedomar och lyxbegär. Industrien gaf vingar åt företagsamheten. Det fordrades blott intelligens, energi eller tur för att den, som i går var fattig, i dag skulle bebo ett palats. Slog allting annat fel för tidens lycksökare, reste han till kolonierna och sålde slafvar och köpte guldsand och återvände inom några år som en nabob. Ni finner typen litet hvarstädes i tidens romaner, men han påträffas också i verkligheten. Till och med härifrån Sverige fanns det enstaka män, som lastade skepp med varor och foro till andra världsdelar för att återvända med hopade rikedomar.
Under trycket af alla dessa drömmar stegrades lifsbegäret och uppdrefvos fordringarna på lyx och njutningar.
Det finnes en man, hvilken liksom för sig ensamt förkroppsligar alla dessa tidens drömmar och önskningar, och hvilken hade makt och vilja att förverkliga dem. Också verkade han som en storslagen hjältedikt på hela tidsåldern. Det var Byron, den stolte engelske lorden, hvilken öfverallt uppträdde med suverän själfständighet och gjorde hvad han ville. Han slungade sitt anatema mot furstar och länder; han ville att Grekland skulle blifva fritt, och han befriade det. Det fanns icke en nyck, som han icke tillfredsställde, trampande lagar, fördomar, traditioner under sina fötter, blott sökande att mildra den spleen, den lifsleda, som förföljde honom. Han gaf sin fantasi fria tyglar icke blott i sin dikt men i sitt lif. Hela Europa åsåg med hemlig afund men öppen moralisk indignation hans orgier i Venedig, där han älskade och förbrukade kvinnor som en turkisk sultan eller som sin egen hjälte, Don Juan. Äfven de mest olika naturer drogos åtminstone för ett ögonblick inom trollkretsen af hans inflytande. Den gamle vise, världsföraktande skaldefursten i Weimar nästan lefde i hans äfvertyr sina sista år. Tegnér, fordom så harmonisk, greps under sin sista mjältsjuka tid af samma djupa lifsleda som Byron. Runeberg värmde sig vid hans låga i sin aflägsna småstad, och när Talis Qualis såg att stridssångernas tid var förbi härhemma och under kampen för bröd själf resignerat,
