mättade han i hemlighet sin trängtan efter frihet och rätt i den engelske bardens skrifter. Och så gjorde de alla.
I det stora och hela var denna romantik sund och god och ett uttryck för alla de stora omvandlingar, som då försiggingo i de europeiska samhällena, men det flöt också smuts och orenlighet med i floden. Det fanns människor, som så helt lefde sig in i dessa nattliga feberdrömmar, att slutligen deras ögon icke kunde tåla dagsljuset. De upptogo allt det osunda, som låg i riktningen — och vanligen dogo de äfven af giftet.
En sådan man är i vår vitterhet Gustaf Lorents Sommelius. Han är intressantare såsom tidstyp än som skald, ty han mera lefde den poesi, som obestridligen bodde inom honom, än han utformade den i fasta rytmer och välklingande vers. Som poet är han endast en dilettant, men af ett rikt, fast brustet innehåll. Byrons inflytande på honom är omisskänneligt och han speglar en hel sida af dennes väsende, mindre hans idéer (fast han är våldsamt liberal) än hans temperament. Han är själf en korsarnatur, som vämjes vid hvardagslifvets enahanda. Han älskar att på sin hingst storma fram i kapp med orkanen eller att tömma njutningsbägarn till sista droppen bland nakna och uppsluppna nymfer.
Mycket veta vi icke om hans lif, men det lilla vi känna samlar sig till en särdeles tydlig bild. Sommelius härstammade både på fädernet och mödernet från gamla skånska prästsläkter. Farfadern var den vittre och lärde bibliotekarien vid Lunds universitet, Gustaf Sommelius; fadern, som var kyrkoherde i Mörrum, var åtminstone mot slutet af sitt lif sinnessvag. Hos sonen röjde sig redan tidigt ett hetsigt och oroligt lynne; alla de besynnerligheter, hvilka länge visat sig bland släktens olika medlemmar, tyckas hafva samlat sig hos honom. Säkert var han hvad läkarekonsten i våra dagar kallar för nervöst belastad.
Han genomgick Malmö skola och blef därefter student i Lund 1829. Kort därefter tog han juridisk examen samt fick anställning hos en domare i Norrland. Till hemorten återkom han aldrig, och något kärleksfullare förhållande tyckes icke hafva rådt mellan honom och föräldrarna. Redan tidigt stod han således ensam i världen och kände sig äfven såsom ensam.
Snart tröttnade han vid juridiken och blef 1831 elev vid
