Karlberg, hvarifrån han 1834 utgick med officersfullmakt och blef underlöjtnant vid Älfsborgs regemente. Troligen var det ett fantastiskt begär efter ett omväxlande, af starka sinnesrörelser och äfventyr uppfylldt lif, som dref honom in på krigarebanan. Men han fann icke på densamma hvad han väntat: rekrytexercisen och de låtsade fältslagen tilltalade honom lika litet som Braun. Dessutom kom han snart på spänd fot med sina förmän. Man kan icke förvåna sig däröfver, ty hela hans lynne passade icke för en officer. Han hade icke styrsel öfver sig själf. Än var han sentimental och öfverdrifvet godhjärtad mot sitt folk, än vansinnigt grym. Vid något tillfälle uppställde han sin uppassare med våld och hot mot en vägg och sköt skarpa gevärsskott rundt ikring honom; en annan gång gaf han honom sitt ur. Vid ett beväringsmöte knådade han i ilska en soldats tumme mot gevärets skruf, så att skinnet och köttet illa sargades. Stundom greps han af en lidelsefull oro, satte sig upp på hästen och red i vild karriär ut öfver fälten utan att akta några hinder:
Mig oron behagat; jag älskat att rida
i bredd med orkanerna (sida vid sida)
på frustande hingstar, jag sporrade van
ungfålen med svanhals och skinande länder.
En annan excentricitet, som har sin motsvarighet i Byrons lif, var, att han hemma alltid brukade dricka ur en silfverbeslagen dödskalle. Det berättas många dylika besynnerligheter om honom, vittnande om ett anormalt själslif. Att han själf känt vansinnets mörka skugga falla öfver sin själ, därom kan man icke tvifla, om man genombläddrat några af hans dikter. Hans själslif rörde sig ständigt mellan tvenne poler, från öfverkänslighet till underkänslighet, från feber till fullständig utmattning. Var hans själ uppfylld af och hänförd för ett eller annat, kunde han utstå strapatser större än de flesta, men därefter sjönk han tillintetgjord i hop i det djupaste svårmod. Sådana naturer behöfva omväxling och sensationer för att känna sig lefva, och det var dessa som Sommelius alltid sökte, först i krigarelifvet, men, då han icke fann dem där, i ett vildt och utsväfvande lif, hvilket tyckes hafva afbrutits af ett mera innerligt förhållande till en kvinnlig släkting, som han träffat hos en farbroder i Stock-
