heller förundra oss, när vi ständigt finna hans tankar kretsande kring döden och hans fantasi fråssande i det gräsliga och utmålande grafvens fasor. Det är fullt typiskt för hans sinnestillstånd, att han med vällust fördjupar sig i skildringen af förruttnelsens vidriga fenomener. Det är en verklig procession af likmaskar genom hans dikter:
På en brudsäng, djup som natten,
bäddad i lagunens vatten,
vaggad af delfinerna,
hvilar hon (den mördade Lauretta), och fiskar sluka
hungrigt bitar af de mjuka,
men uppsvällda formerna.
Ve, du gråter ju förgäfves!
Hennes fulla barm ej häfves
mera af vällustiga
suckar. I den lägga stygga
grodor sina ägg, där bygga
ödlor, kräla maskarna!
Rundt om lederna och halsen
och det lif, kom du i valsen
omslöt med din smidiga
arm, sig slingra ormar fräcka,
och sin blodtörst sniglar släcka
ur de blåa läpparna.
Med dylika starka bilder smeker och berusar han ständigt sina slappa nerver.
Det sista stadiet i denna kropps och själs historia saknas icke heller i hans dikter. Det är ångern och moralen, hvilka hos honom komma efteråt. Men det är egendomligt, om man tänker på tidens allmänna karaktär här hemma, att detta stadium alls icke är prägladt af någon religiositet hos Sommelius.
Det blåser fram genom Sommelius’ dikter en hyperromantisk, feberhet ökenvind, men det finnes ett kanske skarpare utprägladt begär efter verklighetsskildring hos honom än hos någon annan samtida. Äfven hos Byron hafva vi påträffat liknande drag. Hans skildring af skeppsbrottet i Don Juan är delvis en parallell till de gräsligheter som Beppo så ofta framsätter för sina läsare. Det finnes emellertid en annan ungefär samtida fransk skald, äfven han smekt af all
