I.
Romaner är den yngsta och sist utbildade af alla litterära
arter. Under många århundraden, under antiken såväl
som under medeltiden, var den intet annat än en på prosa
omskrifven versroman, hvars enda uppgift var att genom sina
oändliga och omväxlande äfventyr utgöra ett tidsfördrif för
den läsande. Under renässansen och sextonhundratalet ser
man därpå, huru den långsamt förbereder sig på sin kommande roll. Rabelais’ och Cervantes romaner äro skrifna
i direkt opposition mot den medeltida riddarediktens
fantastiska och osammanhängande äfventyr. Herderomanen
förbereder den psykologiska skildringen, hvilken visar sig under
Ludvig XIV:s regering, liksom skälmromanen, hvilken
samtidigt uppträder, förebådar den kommande sederomanen.
Att en prosadikt blomstrar, är alltid ett säkert bevis på
att folket läser. Ett nödvändigt villkor för att en rik
prosalitteratur skulle kunna uppstå, var därför också
boktryckerikonsten, hvilken gjorde böcker tillgängliga för en större
allmänhet. Det var under decennierna närmast efter Gutenbergs
uppfinning, som romanlitteraturen och folkskrifterna
uppstodo öfverallt i Europa. Men det var först under
sjuttonhundratalet, som af många olika skäl den nya konsten helt fick
tillfälle att utveckla sina välgörande verkningar på samhället. Det var först då, som tidningen och tidskriften blefvo
en nödvändighetsvara för folket. När en plåtslagare går upp
på ett tak för att täcka detsamma, säger en engelsk
skildrare från början af sjuttonhundratalet, medför han i fickan
en tidning, på hvilken han läser under sin rast. Då
började äfven den moderna romanen den utveckling, hvilken
sedan oafbrutet fortgått och som visserligen ännu icke
är afslutad. Det var just i England som Richardson och
hans samtida lyckades skapa en roman, hvilken genom sina
