spanjorskor, hemlighetsfulla brott och gifter lågo som en verklig olla podrida i dessa människors hufvud; Warburg berättar i sin monografi om Viktor Rydberg om en dylik man med alltför stor fantasi och för liten sanningskärlek, Nyberg, hvilken ständigt för sina vänner framställde alla de äfventyr han läst i böckerna såsom sina egna upplefvelser. Men det var icke endast dylika något orediga naturer, som hängåfvo sig åt dessa fantasiens fria lekar. Äfven en sådan man som Almqvist låter icke psykologiskt förklara sig, om man icke betänker, att hans fantasi alltid lefvat i spökromanernas och brottmålshistoriernas värld.
Det var Walter Scotts romaner, som gjorde ett afbräck i dessa tidigare författares popularitet och utträngde dem ur publikens gunst. Mycket riktigt är det också sedan Walter Scotts roman, hvars inflytande först framträder i den svenska romanen. År 1828 utkom nämligen första delen af Thord Bonde af G. W. Gumælius, hvilken hälsades med stora loford af den svenska kritiken. Men den afslutades aldrig, och att döma efter början var det icke ens då någon större förlust, som den svenska publiken gick miste om.
Nästa år påbörjade Gustaf Henrik Mellin raden af sina historiska noveller med Blomman på Kinnekulle. Dessa noveller, sedan samlade i tre volymer, utgöra ännu i dag en angenäm förströelseläsning, ty stilen är lättflytande och behaglig, och framställningen vittnar om fantasi och känsla. Synnerligen historiska äro däremot icke dessa skildringar — det historiska inskränker sig egentligen till ett bredt utmålande af kostymer och liknande accessoirer, beskrifningar, hvilka dock sällan gå tillsamman och gifva helhetsstämning. Åtskilliga namn på historiska romaner från denna tid skulle ytterligare kunna anföras[1] (Snapphanarne af anonymen O. K. 1831 är t. ex. en af de bästa), och under fyrtiotalet ökades denna lista ännu mera, men i själfva verket hade den historiska romanen under denna period ännu ingen egentlig karaktär. Bland de intressantaste äro Crusenstolpes romantiskt-historiska pamfletter, ty historiska romaner i egentlig mening kan man icke kalla dem: Morianen 1840—1844; Carl Johan och svenskarne 1845; Huset Tessin under enväldet och frihetstiden 1847—1849. Emellertid är det först längre fram, icke minst i anslutning till
- ↑ Se Sylwan: Svensk litteratur vid adertonhundratalets midt (1830—1860) sid. 140 ff.