så smärta och sylfidiska som möjligt samt kvicka till förståndet.
På detta sätt kom deras barndom att gestalta sig som lifvet i ett kloster. De fingo icke ens, när de voro vuxna, promenera utom i vagn. De fingo endast ett ordentligt mål mat om dagen. Hela deras lefverne var intill det minsta regleradt af den pedantiskt ordentlige fadern. Man får en åskådlig föreställning om huru det gick till i det Bremerska huset, när man i den äldre systerns, Charlotte Quidings, lefnadsteckning af Fredrika — en af de bästa skildringar af en svensk författares barndomslif, som finnas — läser om deras morgonvisiter hos föräldrarna. Klockan åtta om morgonen skulle barnen vara klädda och komma in och hälsa god morgon först på modern, som då satt i ett mindre förmak vid sitt kaffebord och noga betraktade dem under deras gång från dörren fram till henne. Hade de då gått illa, måste de ännu gång göra om promenaden fram till modern, niga och kyssa hennes hand; och hade nigningen ej lyckats, måste den göras om ännu en gång. Den stackars lilla Fredrika kunde aldrig gå, stå, sitta eller niga modern till lags, och hon hade många svåra och ledsamma stunder att utstå för dessa saker. — Därefter följde besöket hos fadern. Vid den tid, då barnen inkommo i hans yttre rum, lade alltid betjänten en fyrkantig matta midt på golfvet och ställde på den en stol, på hvilken fadern satte sig, af betjänten kringsvept med en stor och vid kåpa. Hårfrisören — ett riktigt original — i ljusgrå syrtut med en kam bak örat och en pudervippa i handen, själf pudrad, inträdde, under det han gjorde många bugningar och skrapningar med ena foten både för fadern och de små barnen. Han räckte pudervippan åt betjänten, som skulle hålla den, medan han upplöste bandet kring stångpiskan, kammade och omflätade denna. Sedan framtogs puderasken, vippan doppades däri, och frisören, med ljuft småleende, hufvudet på sned och emellanåt tagande baksteg för att se, hvad effekt han uppnått, pudrade så grundligen in faderns hufvud och hela ansikte, att han icke kunde se upp, innan betjänten hämtat honom ett fat med vatten och en handduk. — Hvilar det icke en fläkt af rokoko öfver hela denna skildring, är det icke som såge man två små genremålningar af Chardin, afsedda att utgöra pendanger: morgonvisit hos modern,
