motstycke därtill måste gå tillbaka till dessa medeltidslegender, i hvilka de nyvigda makarne på bröllopsaftonen lofva hvarandra att framlefva sitt lif i ständig kyskhet. Hertha säger om Yngve: »Jag vill taga hans hand, leda honom in i det innersta af lifvet och låta en helig eld bränna sinnlighetens glöd bort från våra läppar, ur våra hjärtan.» Och först då han ligger på dödsbädden låter hon viga sig vid honom för att utan anstöt kunna vårda honom.
Det kan icke förnekas, att hon kommit till många af dessa besynnerligheter i kraft af en teori, hvilken låter spåra sig tämligen långt tillbaka i hennes produktion. Hon är så helt upptagen af att häfda kvinnans rätt till andlig utveckling, att hon därför kommer att se ned på hennes kall såsom maka och moder. Hon är så angelägen om att varna för de dåliga äktenskapen, att hon kastar ut barnet med badvattnet, det vill säga, hon skulle helst vilja hafva hela äktenskapet ersatt med ett »vänskapsförhållande» mellan könen. Men teorien är här icke det ursprungliga — den är endast ett i begrepp formuleradt uttryck för hvad som djupast rörde sig i hennes egen känslovärld. Hon var själf lika obeslutsam och grubblande inför en friare som alla hennes hjältinnor. Under alla åldrar hade hon en medfödd ovilja, ja rädsla, för kärleken. I familjen H*** har hon i Emilias förhållande före äktenskapet gifvit den mest omedelbara bilden af denna sida i sitt eget väsende, och bak denna målning ligger ännu ingen tes. Lägg äfven märke till att i Herthas förhållande till Yngve är det endast motviljan för det sensuella, som är konstant, hennes motivering för att tillbakavisa Yngve skiftar däremot: hon tviflar på hans renhet, fadern sätter sig emot förbindelsen, hon vill lefva för sin skola — allt skäl, hvilka såsom alla hennes skäl i dylika frågor äro föga öfvertygande. I företalet till sin roman Fader och dotter skrifver hon — femtiosju år gammal — rent ut: »Jag är trött åt den gamla visan om älskarens suckar, förhoppningar, kval, gnabb, försoning, förtjusning och lycksalighet eller förtviflan; trött att själf skrifva om den, som om lifvets roman icke hade någon skönare, någon högre.» Men det var icke endast vid denna höga ålder, som hon var trött på den; hon hade alltid varit det: för henne hade alltid kärlekens saga saknat djupare mening, hon talar om den som den blinde om färgerna, hon är född vestal. Det var denna naturliga motvilja, som ut-
