gjorde det verkliga skälet, hvarför hon tillbakavisade alla friare; och i detta förhållande ligger också förklaringen till att hennes inlägg i kvinnofrågan blef så ensidigt. Hvad som fanns af lif och passion hos Fredrika Bremer — och det fanns mycket af båda delarna — det kastade sig instinktivt och redan i unga år mot manliga idrotter. Under napoleonskrigen drömde hon att som page följa Karl Johan. — »Blotta anblicken af vissa ord i en bok, såsom sanning, frihet, ära, odödlighet, väckte hos mig känslor, som jag fåfängt skall söka beskrifva», säger hon om sig själf, då hon senare skildrar sina barnaår. Men alla vägar voro stängda för hennes verksamma själ. Hade hon varit född något längre ned i samhället, skulle hon åtminstone kunnat blifva lärarinna eller sjuksköterska, nu var det omöjligt. Faderns vilja ställde sig hindrande emellan.
Så var hon en individ, för hvilken samhället icke hade någon plats. Hon ville icke blifva moder, hon fick icke ägna sig åt någon sysselsättning, som tilltalade henne. I denna motsats ligger utgångspunkten för hela hennes senare verksamhet som skriftställarinna.
Hade Fredrika Bremer lefvat under medeltiden eller blott i ett katolskt land, skulle hon funnit en banad väg framför sig, på hvilken hon kunnat vandra. Ty hon tillhör dessa jungfrur, hvilka med gladt mod i ungdomens blomma klippa sitt långa hår och iföra sig nunnedoket. Intet af allt det, som binder de flesta af hennes systrar vid det varmblodiga lifvet, skulle hindrat hennes gång till den ensamma cellen. Vill man finna en parallell till hennes ungdomslif, till hela hennes temperament, bör man söka det i helgonbiografierna. Hvilken likhet med Katarina af Siena! Samma brådmogna frågvishet, samma nästan halsstarriga själfständighetskänsla, samma medfödda, rent fysiska förakt för det sensuella, samma brinnande längtan efter det andliga, efter det himmelska. Det, som utgör bådas storhet, är icke intelligensen utan osjälfviskheten, det aldrig tröttnande begäret att gifva, att hjälpa sin nästa. Och när man ser Fredrika Bremer ännu i ålderns dagar af en inre oro drifven kring i världen för att alltjämt lära mera för att kunna gagna mera, så påminner hon om svenska medeltidens största kvinna, den heliga Birgitta. Visserligen, proportionerna äro icke desamma, hon äger icke den myndiga folkungadotterns breda later, icke hennes manliga
