maktbegär. Men likheten ligger ej heller endast i rent yttre ting, såsom att de båda drogo till Rom och till Palestina »för att börja ett nytt lif», eller att de disputerade med påfven och andra jordens store och sökte förehålla dem att tänka på folken, som de voro satta att styra. Likheten ligger djupare: samma skolastiska spetsfundighet, samma dragning åt mystiken, samma glödande begär att verka för det tillkommande riket utmärka båda.
Och likheten med en nunna förminskas visserligen icke, när man betraktar hennes lif mellan tjugu- och trettioåren. »För att utom ett fängelses murar dock kunna vara fullkomligt fången måste man vara ett fruntimmer», säger hon själf om sitt lif under dessa år. Särskildt efter utrikesresan blef lifvet i hemmet henne ett fängelse. »Broderande på en evigt grå halsremsa domnade jag allt mer och mer… År gick efter år förbi, allt förblef sig likt, fysiska plågor, väckta af de inre, bemäktigade sig mig, ett utslag betäckte mitt ansikte, mina ögon gulnade, jag hade så till själ som kropp en nästan beständig känsla af det allra djupaste obehag, en frost, en känsla af att mögla. Jag fick ett slags förskräckelse eller afsky för människors blickar, jag stod till mig själf och till dem i ett missförhållande, som var mig odrägligt. Fruntimrens lott i allmänhet och min egen särskildt syntes mig ryslig.»
Såsom de flesta kvinnor i hennes ställning och vid hennes ålder vände hon sig nu till religionen för att finna tröst, för att lära sig resignationens svåra konst. »Jag bad med vild otålighet därom; min plåga förblef densamma. Förbittrad vände jag mitt öga från himmeln och frågade, med blicken fästad på natten af det mänskliga eländet, ett rysligt hvarför. Ingen röst från himmeln eller jorden svarade mig; min tro och mitt hopp blefvo skakade i deras innersta grundvalar. Allt vacklade, jag tviflade, förtviflade, och nu förstod jag afgrunden. Jag led så djupt, så förfärligt men tillika så stilla, att jag just därigenom kände mig få ett slags öfverlägsenhet öfver andra människor; ty jag blef därunder äfven så god, att jag skulle velat lida ännu mera för att spara det minsta kräk en plåga.»
Men det kommer en punkt, då ingen människa kan lida mera: kroppen blir känslolös, själen förlorar sin jag-känsla. Fredrika Bremer hade nått till denna punkt. Hon var färdig
