med sitt eget lif, och hon ville nu endast tjäna andra, lindra den nöd, som hon såg rundt ikring sig.
Det var för att få penningar till denna sin välgörenhet, som hon började att taga i användande sina talanger. Hon hade tidigt visat anlag för målning, anlag som blifvit utbildade både hemma och i Paris; särskildt hade hon en icke obetydlig färdighet att träffa likheten i ett ansikte. Nu satte hon sig att måla och sälja miniatyrporträtt. Likaså hade hon ända från barnaåren flitigt skrifvit: hon hade varit familjens födelsedagspoet och med små skådespel firat dess festliga tilldragelser. Sedan, då hon vid fjortonårsåldern fått tillåtelse att läsa romaner, hade hon äfven försökt sig i prosaberättelsen. Åtskilligt dylikt, sammanskrifvet under de senaste åren, hade hon liggande; nu, då hon behöfde penningar, kom hon i tankar om att utgifva det, sedan hon ytterligare ökat samlingen med en novell. Så gick det till, att år 1828 ett litet häfte, betitladt Teckningar ur hvardagslifvet, utkom från Palmqvists förlag i Uppsala. Glömmande sig själf för att tjäna andra, hade hon funnit den väg, hvilken ej blott skulle föra henne till ära och ryktbarhet utan äfven gifva henne det, som hon öfver allt annat önskade: nyttig verksamhet.
IV.
Det var på gränsen mellan tvenne skeden i århundradets
utveckling, som Fredrika Bremer gjorde sitt inträde i den
svenska litteraturen.
Det var vid slutet af romantikens, hvilken i seklets början inledts genom striden mellan gamla och nya skolan, och efter striden hade så följt en hel rad af mästerverk, bland de stoltaste den svenska vitterheten äger: Frithiofs saga, Lycksalighetens ö, Stagnelii dikter, första bandet af Svea rikes häfder; dess sista alster voro Almqvists Törnrosskildringar.
Det var vid början af en ny period, den borgerliga liberalismens, ty året 1830 bildar skiljegränsen mellan gammalt och nytt i svenskt kulturlif. Brytningen visar sig först på