rättelser, var hon ännu icke medveten om den uppgift, som skulle blifva hennes. Öfver hufvud taget äro dessa första teckningar ur hvardagslifvet så obetydliga, så i tonen lika hundratals andra, som vid denna tid skrefvos rundt omkring i Europa, att det knappast lönar mödan att dröja vid dem. Innehållet är sjukligt sentimentalt och hyperromantiskt exalteradt. Franzéns inflytande spåras öfverallt, och han erkände äfven faderskapet och tog välvilligt hand om dem. Deras betydelse är den, att de roade publiken, som ej var förvand med prosaskildringar, och det beröm, som de förskaffade författarinnan, bröt den tunga stämning, hvilken länge hållit henne nedtryckt. Men det var först med de tvenne följande häftena af teckningarna, hvilka hufvudsakligen upptogos af novellen Familjen H***, som hon slog igenom. I detta arbete hafva vi för första gången den Fredrika Bremer, hvilken skulle blifva en af samtidens mest lästa romanförfattarinnor. Hela skildringen är anlagd i humoristisk tonart, och åtskilliga af karaktärerna äro förträffligt tecknade.
I själfva verket är det med detta arbete, som realismen håller sitt intåg i svensk litteratur — ja, man kan till och med i detsamma finna dess första blygsamma program »Taflan af verkligheten bör likna en klar bäck, som under sitt lopp rent och troget återgifver de föremål, som spegla sig i dess bölja, och genom hvars kristall man skönjer dess botten och hvad som därpå hvilar. Allt hvad målaren eller författaren vid dess framställande bör tillåta sin fantasi är att spela rollen af en solstråle, som utan att förändra något föremåls egendomlighet dock ger alla färger en lifligare glans, låter vågens dagpunkt tindra mera diamantlikt och upplyser med renande klarhet själfva bäckens sandbotten.»
Sådant är det mål, hvilket Fredrika Bremer redan här uppställer för sig, men det skulle ännu dröja, innan hon uppnådde det, och det bör till och med betonas, att hon endast ett par gånger i sitt författarskap tillnärmelsevis uppnådde det. Ännu fanns det mycket romantik, ja till och med fosforism i hennes skildringar, och helt skulle detta element aldrig försvinna; men detta är typiskt icke blott för henne utan för alla de författare, som bilda öfvergången mellan romantiken och realismen. Det gäller för Runeberg i Finland såväl som för Balzac i Frankrike, den store nydanaren af tidens roman.
