Det var en ideellt anlagd, bildningssträfvande natur och en ifrig pedagog men kanske icke så litet pedantisk och doktrinär. De förklaringar, som han gaf Fredrika, förefalla ofta mera metodiska än egentligen upplysande. Hvarje stund, som skolgärningen lämnade honom, använde han till att studera tysk metafysik och religionsfilosofi. I honom fann emellertid Fredrika just den lärare, hon sökte, och i fyra år blef hon hans lärjunge. Hon hade under de sista åren mer än en gång tviflat på sin barndomstro, men den satt så djupt rotad i hennes väsende, att hon icke kunde eller ville släppa den. Böklin svarade med mycken lärdom på hennes frågor, så som hon i sitt stilla sinne önskade att de skulle besvaras, d. v. s. han styrkte henne i hennes tro på kristendomens grundsanningar. Under inflytandet af detta meningsutbyte närmade hon sig alltmera den ortodoxt lutherska ståndpunkten. Men karaktäristiskt nog upphörde hon aldrig helt att tvifla och att söka, och om hon också alltid fasthåller vid vissa dogmer, blef dock under fortgången af hennes lif hennes uppfattning allt liberalare. Redan 1835 började hon taga afstånd från vissa af Böklins enligt hennes mening för doktrinära åsikter.
Säkerligen var det en lycka, att hon icke allför länge fick tillfälle att stanna i hans närhet, ty i så fall hade väl hennes litterära talang dränkts i filosofiska spekulationer. För ett dylikt antagande talar åtminstone hennes arbeten under dessa år. Presidentens döttrar innesluter väl ännu en och annan vällyckad typ men är i det hela ett oroligt och exalteradt arbete. Och fortsättningen, Nina, är den svagaste af alla hennes romaner, ej minst därför, att hon predikar långt mera, än hon skildrar. Också vände sig kritiken, hvilken dittills varit henne bevågen, med häftighet emot densamma. Palmblad gjorde den till föremål för en på samma gång ironisk, välmenande och dräpande kritik. Den verkade. Hon beslöt att hädanefter låta karaktärerna tala för sig själfva och att endast söka objektivt och plastiskt framställa dem. Grannarne (1837) och Hemmet (1839) vittna, om att hon lyckats i sina bemödanden, men sedan tager predikotonen åter öfverhanden. Den sista af hennes större skildringar under denna period är Syskonlif.
En läsare, som i våra dagar genombläddrar en eller annan af Fredrika Bremers romaner, skall säkerligen hafva
