svårt att förstå det uppseende, som de väckte vid sin framkomst. Man bör då icke glömma, att förhållandena vid hennes framträdande voro helt andra än nu; man var ännu icke förvand med läsningen af inhemska romaner, utan Fredrika Bremers arbeten verkade med hela nyhetens behag. Aldrig förut hade man i prosans form sett det stilla lifvet i de svenska hemmen tecknadt med sådan kännedom och så godmodig humor eller sett svenska typer framställda med så frisk åskådlighet. Mycket af det, som stöter nutidsläsaren tillbaka, det snäfva i uppfattningen, bristen på perspektiv i skildringen, det alltför docerande i tonen, all gudsnådligheten, bidrog just till deras framgång på en tid, då romaner och teaterpjäser i vida kretsar betraktades såsom syndiga eller i hvarje fall tämligen farliga alster — ty det var icke längre den upplysta aristokratien från Gustaf III:s dagar, som behärskade litteraturen. Men en dylik anmärkning kunde i hvarje fall icke göras mot hennes arbeten, i hvilken publiken återfann sina egna idéer och sin egen världsåskådning. Ej underligt, att dessa arbeten, skrifna af en kvinna för kvinnor, strax funno sin väg till den krets, som samlades kring aftonlampan.
I våra dagar däremot äro de flesta af hennes arbeten föråldrade såsom de idéer, för hvilka hon kämpade. Öppnar man dem, förefaller tekniken så konstlös, innehållet så tunt, att man närmast kommer att tänka på den »förste» af alla svenska romanförfattare, Jakob Henrik Mörk, och hans »Thekla eller den bepröfvade trones dygd». Många af hennes romaner skulle liksom hans med större skäl kunna kallas predikningar. I stället för att måla en serie af taflor och låta läsaren själf göra sina reflexioner, nöjer hon sig alltför ofta med att själf docera; och fast man icke i hennes tidigare romaner kan tala om en bestämd tendens, löper dock allt ut på didaktik. Af komposition finnes icke ett spår: ingen intrig, ingen händelse, ingen klart uttryckt tanke samlar detaljerna till ett helt. Det saknas så fullständigt progression i hennes berättelser, att den senare delen af hennes romaner vanligen endast utgör ett upprepande af samma situationer, som redan äro framställda i början, och innehållet är således uttömdt, innan författarinnan nått till slutet af sitt arbete; det finnes ingen klimax, som sammanknyter handlingen, ingen naturlig afslutning: hennes roma-
