nödvändiga element i svenskt familjelif: hennes Beata Hvardagslag, mamsell Rönnqvist, Hellevi Husgafvel; i dem alla återfinner man mycket af henne själf, återgifvet med älskvärd humor. Och hvilka friska flickansikten har hon icke tecknat: Adelaide, romantiskt skön, behagens drottning; Götilda, något manhaftig och framfusig men dock så äkta flickaktig, hennes syster Gerda, vek och allvarlig; de eteriska, spädlemmade och finhyllta, hvilka dö unga, Engel, Leonora; mindre lyckligt äro de unga männen skildrade (de gamla långt bättre) och i synnerhet älskarne; men grefve Otto med sin ständiga replik till Adelaide: »Jesus, hvad du är gudomlig» och löjtnant Arvid, som tillbringar dagen med att sofva middag vid sidan om sin fästmö, äro goda typer i den farsartade genren.
Vore i Fredrika Bremers romaner allt skildradt med samma liflighet och friskhet som dessa porträtt, så vore intet annat än godt att säga om dem. Men så är icke fallet. Hennes omdöme är icke så skarpt som hennes öga, hvilket gör, att läsaren ofta icke kan instämma i hennes slutuppfattning af karaktärerna. Särskildt gäller detta om hufvudpersonerna, i hvilka hon ofta inkonstruerat en eller annan idé, som de icke kunna bära, och om de rent romantiska figurerna, hvilka äro blott lyrik och sakna konturer. För att lyckas måste hon dessutom teckna direkt efter lefvande modell. Och dessa modeller, som hon användt, den verklighet, som ligger bakom dessa skildringar, äro icke svåra att finna. I själfva verket har Fredrika Bremer aldrig skrifvit mer än en roman, hvars titel borde vara Hemmet — och hemmet, som tecknas, är hennes eget. Man återfinner i Teckningarna hennes fader i många skepnader, t. ex. såsom den något högdragne presidenten eller såsom despoten i Hertha; man har henne själf den ena gången som Petrea, nästa såsom Hellevi Husgafvel. Men naturligen har hon äfven sökt sina modeller utom sin egen familjekrets, och med någon kännedom om hennes umgänge äro de icke svåra att identifiera.
Två eller tre af hennes romaner äro emellertid ännu som helhet läsbara; bland dessa intaga Grannarne hedersrummet, och den torde alltjämt vara en af de bästa skildringar af svenskt familjelif, som gifvas. Den skarpa kritik, som mötte Nina, gjorde, att hon tog sig samman och så vidt möjligt lade band på sin mani att insmuggla metafysik
