vinnan Sommerhjelm: enkelhet och högvälborenhet, ty de utgöra sammanfattningen af generalskans väsen. Och dessa egenskaper prägla äfven alla hennes vanor. Man jämföre henne, då hon spelar fiol för folket och stampar takten med foten, eller då hon mottager sina söner och sonhustrur, hvilka skola ankomma till godset och för framtiden bo där. Hon vill betona för de unga, att det är hon, som har makten. Hon tar emot dem som en drottning:
»Ma chère mère hade ställt sig och huset på ståt. Slurkan (hennes höga, svarta sammetshätta) satt hög och stolt öfver hennes allvarliga panna, och med generals min och hållning marscherade hon vid lagman Höks sida genom de stora rummen. Alla dörrar voro öppna, betjäningen i livréer vimlade i trapporna. Allt såg ganska högtidligt ut.
Därefter tågade hon in i stora salongen, satte sig i fonden af densamma, i sin stora länstol af rödt damask, befallde mig (Franciska) att sitta nära henne och ordnade därefter i halfcirkel omkring sig Björn, lagman Hök och Tuttén.
Jag såg, att ma chère mère ville ha en stor scen och önskade imponera på de unga fruarna. För att komma fram till henne skulle de gå öfver hela den långa salongen. Jag försäkrar dig, att mitt hjärta slog af lifligt deltagande för dem …
Ma chère mère’s starka nerver tyckas förhindra, att hon kan göra sig begrepp om sådana känslor, och lifligt och roligt berättade hon, under det vi sutto på våra poster, sin första presentation på hofvet, huru hon länge dessförinnan öfvat sig i nigningar för fem uppställda stolar, och huru dessa nigningar se’n utfördes inför krönta hufvuden. Ma chère mère beskref hela denna scen och hufvudpersonerna där med så mycket lif och kraft, att jag glömde, hvar jag nu satt och hvarför. Men en vagn hördes rulla; ma chère mère tystnade; jag blef varm och steg upp, Björn äfvenså. Ma chère mère lade förbjudande en tung hand på min arm och sade till mig och Björn: ’Sitten stilla! Gumman skall vara den första, som välkomnar dem i sitt hus, och gumman vill vänta dem här’. Hon såg högtidlig ut, och jag satte mig åter med klappande hjärta. Björn såg oviss ut, men när tumult och röster hördes i förstugan, sade han: ’det är Jean-Jacques!’ och satte sig äfven. Nu hördes steg, och en betjänt anmälde med hög röst: ’baron Jean-Jacques och hans friherrinna!’
En sidenklänning frasade, och in kom — åtföljd af en herre — ett fruntimmer, ungefär af min ålder men längre än jag. Hon såg högst comme-il-faut ut, gick hastigt och med en viss sedig säkerhet öfver golfvet och fram till ma chère mère, som steg upp, rättade majestätiskt upp sig, gick tre steg mot den inkommande och såg högst imponerande ut. Svägerskan neg mycket djupt och kysste ma chère mère’s hand, såsom jag hade gjort. Ma chère mère kysste äfven henne men blott på pannan och omfamnade henne, i det hon bad den unga frun ’vara välkommen och trifvas i detta hus’. Sedan hälsade hon på Jean-Jacques på samma vis, som hon hälsat på Björn. Härefter presenterades vi och de nya släktingarne för hvarandra. Jag satte mig bredvid svägerskan. Vi voro i början litet »agiterade» men lugnade oss snart, blefvo du och började ett trefligt samtal, och mycket, rätt mycket tyckte jag om
