Jane-Marie. Hon är ej vacker men har något distingeradt i sitt utseende och är förträffligt växt. Hennes väsen och ord vittna om mycken mildhet och förstånd. Toaletten var äfven mycket passande och lagom: en brun sidenrock, däröfver en stor guldkedja, med klocka (och en nyckel), en simpel men modern mössa, ljusblå band, hvilket mycket väl passade hennes ljusa hår och hy. Jag tycker om ett fruntimmer, som förstår att kläda sig väl. Det är ett tecken till vett och smak.
’Men hvar är Peter?’ hade Björn skrikit väl sju gånger å rad, ännu innan de första hälsningarna voro öfver. Ändtligen svarade Jean-Jacques: ’Peter kommer först senare, om han alls kommer i afton. Det föll Ebba in att lägga sig att sofva på E., där vi åto middag, och hon ville ej låta väcka sig på något vilkor. Peter lockade och pockade förgäfves. Slutligen måste min hustru och jag lämna dem, på det ej ma chère mère skulle vänta oss förgäfves denna afton. Ebba, tycker jag, kunde gärna sofva i vagnen, ty hon tål ej att se landet utan sitter jämt med sina dubbla florhufvor nedsläppta.’ Ma chère mère rynkade lätt på ögonbrynen, men djupt drog Björn ned sina. Jag såg på Jane-Marie, hon log och höjde litet på axlarna. Nästan i samma ögonblick hördes en vagn rulla och stanna. ’Där är han!’ ropade Björn, for upp som en bomb och rusade ut genom dörren, den älskade brodern till mötes, innan ma chère mère kunde hejda honom. Hon ristade på hufvudet och såg bister ut, men jag höll af min björn, för det han så höll af sin bror.
Se nu svägerskan n:o 2.
En liten, späd figur sväfvar fram, själfsvåldigt men behagligt. Ögonen äro halfslutna; den lilla halmhatten hänger på armen; den lilla mössan med roseband sitter på ena örat och låter på andra sidan, liksom oförvarandes, några lockar mörkbrunt hår slippa fram. Hennes man följer henne med ögonen, under det han i dörren ånyo fångas i Björns omfamning. Ma chère mère stiger upp, majestätiskt som första gången, och går tre steg emot den lilla sylfiden, men till allas vår obeskrifliga förvåning sväfvar denna förbi henne utan att se upp och slänger sig vårdslöst i länstolen, som ma chère mère nyss lämnat, i det hon utropar: ’Ack, jag är så trött, så trött, så varm, så jag kan dö! Uh! Den lilla sidenkapotten flög upp och visade en fin, hvit linongsklänning, som å sin sida lät se ett par de sötaste små fötter och smalben.
Du skulle ha sett ma chère mère. Hon stod som träffad af åskan, men Peter skyndade sig fram, tog Ebbas hand, sökte få henne upp ur stolen, i det han hviskade: ’Ebba! för Guds skull, för min skull, tänk på! Ebba, det är ma chère mère!
'Kors', sade Ebba, liksom vaknande ur en dröm, och hon såg med ett par sköna, bruna ögon upp till ma chère mère, ungefär som man ser upp till ett kyrktorn. Ma chère mère å sin sida närmade sig till henne med en min, som tycktes säga: ’Hvad är du för ett litet underligt kryp?’
När ma chère mère kom helt nära Ebba, gjorde hon hastigt sin hand lös ur Peters, hoppade upp på stolen, kastade båda armarna om halsen på ma chère mère och kysste henne med ett barns behag och frihet. Det tycktes göra ett eget intryck på ma chère mère. Med sina båda stora händer tog hon om Ebbas fina lif, lyfte henne upp, satte henne som ett barn på sin arm, gick med henne fram under ljuskronan, som då skimrade i den nedgående solens
