strålar, och betraktade det af ljus omstrålade kerubshufvudet. Ebba skrattade, vi måste alla skratta, och då ljöd äfven ma chère mère’s grofva 'ha, ha, ha!’ öfver allas. Hon klappade och nöp det vackra, vanartiga barnets kinder, tills det rynkade de fina, mörka ögonbrynen och sade otåligt den ena gången efter den andra: 'Släpp mig! Men ma chère mère, som törhända ville litet straffa henne, promenerade ännu en god stund omkring med henne, skämtande, som man skämtar med ett barn; men när tårarna började komma i Ebbas ögon, ruskade ma chère mère vänligt på henne, kysste hennes panna, satte henne ned på golfvet och hälsade nu på Peter med dessa ord: ’Käre min son, tukta din kvinna, eljest tuktar hon dig!’
Ebba gjorde för mig en högst disgraciös hälsning, såg ej en gång på Björn utan kastade sig med fötterna upp i en soffa och såg med likgiltig min omkring i rummet och på oss. Ma chère mère lät allt detta passera men såg därpå med en viss amper min, som i min tanke ville säga: ’Vi skola nog få ordning på dig, lilla näbba!’
Emellertid är Ebba, från topp till tå, den allratäckaste lilla varelse, jag någonsin sett. Hon liknar ett febarn mer än en människa, men hennes ansikte missprydes af en viss stursk och näsvis min, som i synnerhet spelar i de uppspända näsborrarna och i den lilla trotsiga munnen» …
Rundt ikring i denna roman finnas dylika ypperliga
skildringar, hvilka numera hafva ännu en förtjänst, nämligen
den att införa oss i en förgången tids seder och åskådningssätt. Visserligen är det icke hela samhällets historia, som
upprullas för oss i Fredrika Bremers romaner; hon
framställer endast hvad som tänktes och kändes i de svenska
hemmen vid midten af förra seklet. Men likväl visar det
sig tydligt, att detta samhälle just befann sig på ett
öfvergångsstadium i sin utveckling. Detta framträder redan på
ett rent yttre sätt i hennes romaner, ty i de tidigare äro de
uppträdande personerna nästan uteslutande adelsmän, men
ju längre man framskrider i Teckningarnas rad, desto mera
borgerligt blandadt blir sällskapet. Emellertid öfverväger
det aristokratiska elementet — ännu har icke denna massinvandring af barbarer nedifrån påbörjats, hvilken gör
bildning och seder så tunga och råa mot sekelslutet. Det märkes
framför allt på tonen. De människor, hon skildrar, äro långt
mera belefvade, fina och hänsynsfulla än de, som befolka
våra dagars samhälle och romaner. Till gengäld äro idéerna
mera trångbröstade; man känner stundom lust att slå ut en
ruta för att få in litet frisk luft i dessa kvafva
människoboningar.
Svagast i detta arbete äro som öfverallt i hennes romaner de romantiska figurerna. Hjältinnan Serena beskrifves i ett