att taga mått till likkistan och — prutar om priset! — När man genomläst Grannarne, har man klart för sig, att Fredrika Bremer var född med en stor talang för konstnärlig produktion, och man frågar: Hvad var orsaken, att hon icke på detta område utträttade långt mera?
V.
Ty den höjdpunkt, som hon intager i Grannarne, har hon aldrig ånyo uppnått. Hemmet, som följer efter, är ännu ett arbete af stora förtjänster men alltför bredt skrifvet och i sin byggnad ännu ohjälpligare än sin förebild: Goldsmiths Landtprästen i Wakefield. Sedan går det jämnt och sakta nedåt, och ju äldre hon blir, desto svagare blifva hennes romaner. Mycket bidrog härtill, att hon förlorade intresset för det skönlitterära. Rundt omkring henne var lifvet brusande fullt af idéer: revolutionens drömmar tycktes en gång ännu hafva uppstått ur sin graf, och året 1848 skakades de europeiska samhällena ånyo i sina grundvalar. Själf hade hon länge skådat mot Amerika, hvilket för henne liksom för många samtida stod såsom framtidslandet, hvarest det nya människosläktet skulle uppväxa. Nästan på hvarje rad i Syskonlif märker man, huru hon är upptagen af landet; hon låter syskonen grundlägga ett slag phalanstère efter Fouriers principer, och Gerda och Ivar göra före henne resan öfver Atlanten. Vid denna tid var författarinnan till Grannarne mycket bekant i Amerika; hennes böcker funnos nästan i hvarje hydda, och gång på gång hade hon fått inbjudningar att komma öfver. 1849 beslöt hon att fara. Denna resa blef en vändpunkt i hennes lif.
I två år dröjde hon i Amerika. Hon genomströfvade landet på kors och tvärs, besökande såväl nord- som sydstaterna, framträngande ända till den fjärran västern och slutligen hvilande ut i Kubas tropiska öklimat. Öfverallt omhändertogs hon af vänliga människor och rönte den största gästfrihet, hon fick tillträde till hemmen, och man
