fattning af kristendomens förhållande till individen och folket. Toleransens idé kom småningom att stå klar för henne. Redan 1842, då på svenska utkommit en populariserad bearbetning af den tyske forskaren Strauss’ angrepp på åtskilliga kristna grunddogmer, var hon emot att dessa åsikter, hvilka hon dock ogillade, skulle undertryckas på våldsam väg, såsom man då försökte i Sverige, i det att skriften beslagtogs. Och efter vistelsen i Amerika, där hon sett hvarje människa fritt dyrka Gud efter sitt skön, tog hon obetingadt sektväsendet i försvar och drömde om en fri och allmännelig kyrka, i hvilken hvar och en skulle hafva rätt att tillbedja Gud på sitt sätt. Det var denna framtidskyrka, hon trodde sig hafva funnit i Vinets frikyrka, men när hon fick se den på närmare håll, visade sig äfven den för snäf. »Min fria kyrka, min framtidskyrka är den icke; därtill är den för exklusiv och för stillastående, för mycket bunden vid bokstafven ännu. Min kyrka, den jag tror uppå, den jag söker, ja den, i hvilken jag redan i djupet af min själ lefver och tillbeder, är en, uti hvilken skiljaktigheter i vissa dogmer och former icke åtskilja dem, som äro förenade i samma högsta kärlek. Min kyrka är den, i hvars högkor Fénelon och Channing, François de Sales och Hermann Francke, Hildebrand och Luther, Washington och Vinet, Sankta Birgitta och Florence Nightingale må bedja och lofsjunga tillsammans; ja, ur hvars vida tempelgångar ingen är utesluten, som allvarligen sökt och älskat det högsta goda, denne må nu heta Lao-tseu, Soroaster, Budda, Sokrates eller Spinoza!… Hvarje annan kyrka är mig för trång och motsvarar icke protestantismens idé.»
Med åren fick hon således en allt liberalare uppfattning af kristendomen och dess förhållande till människorna. Betecknande för hennes sista ståndpunkt är det bref, hvilket hon efter utgifvandet af Bibelns lära om Kristus tillsände Viktor Rydberg. Hon uttalar i detsamma sin sympati och beundran både för författaren och hans arbete och betonar, att hon i mycket öfverensstämmer med honom, men så långt som han kunde hon dock icke gå.
Utom dessa filantropiska, religiösa och kvinnosaksintressen sysselsatte hon sig under dessa sina sista år hufvudsakligen med att redigera sina resebeskrifningar.
Efter hemkomsten från den amerikanska resan publicerade hon i bokform de bref, hvilka hon angående den-
