länge på sitt myndighetsförklarande. Nekas kan det icke heller, att hennes åsikter i mångt och mycket voro ensidiga och särskildt i erotiskt afseende alltför kristligt asketiska. Långt ifrån att, såsom Selma Lagerlöf säger i en liten utsökt stämningsbit, hafva afskaffat de gamla, föraktade mamsellerna, kan man förebrå henne, att hon väl starkt betonade det ogifta ståndet såsom det första trappsteget till kvinnans höjande.
Men hvad som utgör hennes obestridliga ära, det är att hafva väckt den svenska kvinnans eget intresse för sina angelägenheter och att hafva gjort de första försöken att förena sina medsystrar för gemensamma ändamål. Därför bär också den första svenska kvinnoföreningen i Sverige med rätta Fredrika Bremers namn, och det är på den grund hon lagt, som den senare svenska kvinnorörelsen uppfört sin byggnad.
Åttiotalets kvinnorörelse, väckt till lif af Ibsens dramer, var i själfva verket endast en förnyelse af hennes verk. Och om äfven i närvarande ögonblick nya röster höjas och nya kraf framställas, är det dock alltjämt Fredrika Bremer och hennes förening, som bildar centrum i den svenska kvinnorörelsen.
Vill man emellertid nå till full och klar belysning öfver omfånget och värdet af Fredrika Bremers lifsgärning, bör man icke underlåta att sammanhålla den med en annan samtida författares, nämligen med Love Almqvists. Almqvist var genomträngd af alla tidens revolutionära strömningar, full af jäsande tankar om huru en ny anda skulle inblåsas i statskyrkan och en ifrig anhängare af socialismens läror. Han är sin tids Thorild, titanen som vill föra hela Europas brusande stormflod in öfver de svenska ödemarkerna. Också han har tangerat kvinnofrågan men på ett långt djupare och genialare sätt än Fredrika Bremer. Han har sett frågan i hela dess omfång och upplöst den i dess enklaste faktorer. Både i det lilla mästerverket Det går an och i sin senare kommentar till detsamma Europeiska missnöjets grunder har han, kanske klarare än någon samtida, påpekat, att första steget till kvinnans höjande är, att hon sättes i stånd att själf förtjäna sitt bröd. Det ekonomiska oberoendet är en nödvändig förutsättning för att hon själf skall kunna bestämma öfver sin person och gifva sitt hjärta åt hvem hon önskar.
