massa romaner af både den tyska och franska skolan. Tretton år gammal fördes hon till Stockholm för att fullborda sin uppfostran och hade därvid tillfälle att se M:me de Staël, hvilken just då besökte Stockholm. Den stora författarinnan gjorde ett outplånligt intryck på henne och i Illusionerna, hvarest hon, om ock i något romantiserad form, återgifvit dessa sina första intryck från den stora världen, figurerar äfven M:me de Staël på en oförgätlig Amaranterbal. Sofia von Zelows stockholmsvistelse blef emellertid icke långvarig; trots sin ovanliga skönhet, sina sexton anor och tjugofem talanger flydde hon snart tillbaka till landtlifvets lugn. Man berättar, att i hennes ungdomslif funnits en stor kärlek, och ingen som läst hennes romaner kan tvifla på, att hon känt den stora lidelsen icke endast ur romanerna utan äfven ur lifvet. Liksom för hennes hjältinnor slutade emellertid denna kärlek olyckligt. Ungdomsvännen drunknade, och Sofia von Zelow ingick 1820 ett konvenansäktenskap med en aflägsen släkting, friherre Knorring, hvilket emellertid efter hvad hennes biografer säga blef synnerligen lyckligt.
Läst och skrifvit hade hon från det hon var ett litet barn; men den första af hennes produkter, hvilken kom till allmänhetens kännedom, var Cousinerna, med hvars uppläsning hon vintern 1829 gladde den närmaste familjekretsen. Hon vägrade emellertid bestämdt, trots mannens uppmaning, att utgifva densamma, och det var endast en tillfällighet — begäret att öfverraska honom med en julklapp — som förmådde henne att 1834 låta trycka densamma. Därmed var emellertid isen bruten, och under de närmaste åren utgaf »Författarinnan till Cousinerna» en hel följd af arbeten: Vännerna 1835; Qvinnorna 1836; Axel och Illusionerna s. å.; Ståndsparalleler och Tante Lisbeths 19:de testamente 1838; Torparen 1843 samt fyra samlingar skisser 1841 och 1846. Hennes hälsa hade redan 1827 brutits af en bröstinflammation och sedan ständigt varit vacklande, hvilket väl ej minst förklarar hennes växande religiositet. Hon dog 1848.
Friherrinnan Knorring är aristokraten bland tidens romanförfattare. Hon dväljes helst i de högadliga kretsarna, stiger redan ogärna ned till lågadeln, och borgerskapet, och folket har ingen plats i hennes värld utan som tillfällig mot-
