sättning. Helst dväljes hon på en gammal medeltidsborg — hennes eget kära Gräfsnäs, väl något romantiseradt i tidens stil, med många torn, mörka salar, betäckta med trasiga och nedrökta gobeliner, blodfläckar någonstädes som minne af en romantisk och heroisk familjetilldragelse, och en af de sexton anorna, som går igen på ett fullt konvenabelt sätt, när en olycka hotar en eller annan af släkten. Hela detta slott med dess inredning och möblering, med dess invånare och deras seder lefver upp för läsarens ögon i hennes romaner.
Friherrinnan Knorring aflägsnar sig ytterst ogärna från dessa kretsar, men egendomligt nog idealiserar hon dem föga. Hos Fredrika Bremer gör denna adelsvärld ännu ett synnerligen sympatiskt intryck. Den är begåfvad och bildad, klok och rättskaffens. Hennes adel är verkligen rikets bästa stånd. Hos friherrinnan Knorring äro adelsmännen däremot endast salongsmänniskor, de verka nästan en smula för mycket fransmän, och jag misstänker, att hon mer än en gång fiffat upp våra svenska landtjunkare med tillhjälp af ett eller annat drag, uppfångadt ur franska skildringar. De unga männen framställas såsom lättsinniga och obeständiga, rucklare och spelare; deras enda nobless är ofta en tämligen ytlig hederskänsla. De gamla herrarne, majorer och godsägare, äro beskedliga, tämligen tarfliga och enfaldiga landtjunkaretyper. Excellenserna äga ännu hela den förfining, som utmärkte Gustaf III:s tid (eller kanske riktigare tiden strax efter, ty utan tvifvel nådde förfiningen öfverallt i Europa sin höjdpunkt just efter napoleonskrigen), men de äro ytliga och hjärtlösa och några stora själens egenskaper utvisa de icke. Samma egenskaper hafva äfven de noblaste af hennes äldre damer: amiralskan i Ståndsparalleller är den förbindliga världsklokheten i egen person och tanten i Illusionerna är af den torraste egoism. Endast de unga kvinnorna äro förtjusande med deras fina vett, lifliga temperament, skönhet, lidelsefullhet, alla ypperligt tecknade och likväl knappast idealiserade, fast det synbarligen är hos dem, som författarinnan gömt det mesta och bästa af sin egen person. I korthet, det är just hos friherrinnan Knorring, som man bör söka en realistisk skildring af tidens adelsherrskaper.
- 20. — Mortensen.