och ingen samtida har med samma ifver som hon utmålat och analyserat kärleken som passion; ingen med undantag af Almqvist.
Hennes förebilder äro härvid de stora europeiska författare, som behandlat samma problem. Det vill säga Rousseau, som i La nouvelle Héloïse just uppställer problemet, Goethe som med Valförvantskaperna förde det ännu ett steg vidare, i det han skärper konflikten, och M:me de Staël, hvilken just i det ögonblick, då Napoleon återinförde det oupplösliga äktenskapet, med Delphine sökte skapa en offentlig mening för skilsmässan. Den kedja af erotiska motiv, hvilka behandlas i hennes romaner, låta osökt föra sig tillbaka till dessa författares skrifter.
Redan i Cousinerna, hennes förstlingsarbete, möta vi denna idékrets. Dramat utspelas där mellan Amalia och Axel, hvilka som Frithiof och Ingeborg uppfostrats tillsamman. På grund af missämja med Amalias fader har emellertid Axel, en vildhjärna eller, såsom författarinnan gärna vill låta oss tro, en Byronisk hjälte, passionerad, men god och ädel, lämnat hemmet och för Amalia står han endast som en broder. Han har icke ens varit ett föremål för hennes ungdomssvärmeri, hvilket i stället fallit på åtskilliga andra mer eller mindre ovärdiga föremål. Ingen af dessa blir emellertid den utvalde. Hon följer faderns uppmaning och äktar den prosaiske major Mühlendorff utan att älska honom. Vid bröllopet infinner sig emellertid Axel, som hon då icke sett på många år. Kärleken flammar strax upp i bådas sinnen, men båda lägga också band på sin passion. Axel är emellertid förtviflad och Amalia tynar bort. Slutligen inser fadern, att dotterns äktenskap är olyckligt, och uppmanar henne att skiljas och förmäla sig med Axel. Men då är det för sent. Amalias hälsa är redan undergräfd och tillstötande omständigheter nedlägga henne på dödsbädden. Axel reser långt bort.
Här har man således ungefär samma fråga behandlad som i Den nya Héloïse och Valförvantskaperna: kan äktenskapet upplösas och tvenne älskande förenas?
I Axel (ett slags fortsättning på Cousinerna) har man hufvudmotivet från Delphine. Liksom i den senare romanen Mathilde med djärf elakhet ställer sig mellan Delphine och
