intåg genom Norrtull i en sjuglasvagn. Särskildt påträffar man en mångfald förträffligt tecknade kvinnoprofiler. Blenda i Ståndsparalleller, den lilla Rosina och Jülschen i Axel o. s. v. Till och med hennes manliga bifigurer äro icke oäfna. Friherrinnan Knorring är långt mindre naiv än Fredrika Bremer: hon har en smula reda på de unga herrarnes snedsprång; hon tar dem icke utan vidare för kontant; hon vet, att de hafva en sida, som de icke visa i salongerna, och få författarinnor ådagalägga denna kännedom i sina romaner.
Emellertid äro naturligen hjältarne det svagaste. De verka kvinnliga, om jag så får säga, som fruntimmer i karlbyxor. De älska passioneradt, hela deras själ är fylld af lidelse till en gift kvinna. Men i stället för att då antingen brutalt begära den älskade eller tvärt fly faran, nöja de sig alltför länge med en rent platonisk situation, såsom just kvinnorna älska det. Men ingen man skulle länge uthärda i de situationer, i hvilka författarinnan placerar dem, utan att på ett eller annat sätt göra uppror.
Det ena med det andra gör att friherrinnan Knorring snarare går rundt ikring den fråga, som så lifligt sysselsatte henne: kärleken och äktenskapet, än någonsin tränger ned till en djupare behandling af densamma.
Detta problem, som gaf henne anledning till så många sentimentala målningar, var detsamma som sysselsatte Almqvist. Deras litterära utgångspunkt var ju äfven i det närmaste densamma: Rousseau och Goethe m. fl. Icke underligt således, om hon fann sig lifligt berörd af Almqvists skrifter. Redan långt tillbaka i hennes produktion spårar man en påverkan från honom. Särskildt tidigt kan man iakttaga en viss språklig och teknisk anslutning till honom. Hon har tjusats af denna grace, som ligger utbredd öfver Almqvists prosa, och hon har sökt att tillägna sig hans insinuerande berättelsemanér: konsten att icke säga rent ut men låta läsaren själf ana.[1]
Men å andra sidan fanns det från början en afgjord motsats i det sätt, hvarpå de betraktade kärleken och dess förhållande till äktenskapet. Almqvist gick här i sin mot-
- ↑ »Se t. ex. för denna likhet med Almqvist Ståndsparalleller II sid.
80—82: scenen mellan Alarik och Blenda; Torparen I sid. 243: scenen
mellan Gunnar och Elin, som slutar på följande Almqvistska sätt:
»Elin bara såg på honom till tack. Gunnar bara såg på henne, och — — de kunde aldrig nog se på hvarandra och … de trodde sig ej därmed göra något ondt.»
