Sida:J Mortensen Från Aftonbladet till Röda Rummet 1905.djvu/32

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
28
RABULISTERNA

och lysande målning öfver den Aurivilliska släktens förtjänster och hvad man kunde hoppas för den unge respondentens framtid… När ordningen sedan kom till mig att äfven säga några ord, var jag först så rädd, att jag icke visste mig någon råd. Men händelsen gjorde att i själfva reseanteckningarna, som voro föremål för afhandlingen, förekommo åtskilliga sifferuppgifter enligt den mahomedanska tideräkningen, hvilka hvarken stämde öfverens sinsemellan eller med den antagna begynnelsen af denna tideräkning. Detta gaf mig anledning att sätta i fråga, huruvida ej det rara manuskriptet var understucket. På en sådan invändning voro hvarken præses eller respondens förberedda: vid första felet som anmärktes påstodo de, att det vore tryckfel, men då det fanns flera ställen att uppgifva, där en sådan förklaring var otillräcklig, så inträffade här den nästan exempellösa händelsen, att præses själf måste medgifva, att han icke kunde förklara det anmärkta förhållandet. Denna vändning efter de många föregående grannlåterna väckte en viss sensation och stor munterhet; äfven præses själf kunde ej hålla sig från att skratta; och allt detta var icke liten ära för mig, förstås, isynnerhet tyckte jag detta, då, vid aktens slut, en norsk biskop, med stor hvit ringkrage kring halsen, kom fram till mig, tog mig i famn och kysste mig, någonting som våra biskopar i Sverige troligen icke skulle hafva så stor lust till numera.»

Efter att hafva aflagt filosofiekandidatexamen blef Hierta år 1821 magister; i slutet af samma år tog han äfven juriskandidatexamen och slog sig därefter ned i Stockholm. Det var hans afsikt att gå ämbetsmannavägen, hvarför han inskref sig i bergskollegiet och åtskilliga andra verk.

Nu började för den unge bergsnotarien ett mera omväxlande lif än det universitetsstaden kunnat erbjuda. Han kom till Stockholm i det ögonblick, då tidningspressen började väcka politiskt intresse bland publiken. Liksom hela världen läste han i Anmärkaren om Vermdömålet, i hvilket godtyckligheten och laglösheten i tidens rättsskipning så skarpt framträdde. Det intryck, som denna händelse gjorde på honom, förstärktes ännu mera, då han någon tid därefter med egna ögon upptäckte ett tydligt bevis på samma förhållanden. Under sin tjänstgöring i justitierevisionsexpeditionen hade han nämligen fått tillåtelse att besöka fängelserna. Vid ett dylikt besök i Smedjegårdshäktet träffade