af efterskriften, ett bref, skrifvet af den vördnadsvärde kyrkoherde, hvilken ingripit i de uppträdande personernas öden. I detta bref heter det:
»Du vet, äfven jag har sörjt öfver allt det onda, som exempelvis det oåterkalleliga äktenskapslöftet så ofta åstadkommit, men tiden har sannerligen visat mig, att det onda aldrig kan gå upp emot det goda, som i alla tider ändå måste blifva en följd af ett heligt löfte, aflagdt inför Gud, och hvilket, om icke alla dock de flesta anse alldeles stridande mot sitt samvete att bryta. Äktenskapslöftet är nästan den enda ed vi svärja, och tag bort den och man skall se, hvarken lyckliga eller olyckliga, utan ett ljumt och liknöjdt släkte, framkrälande alldeles som djuren, hvar för sig och icke mer hyllande något annat än den allra förfärligaste själfviskhet. Jag har nyligen haft talande bevis för denna min åsikt af saken och dessa talande bevis ligga dagligen under formen af trenne stumma grafvar framför mina åt kyrkogården riktade blickar. Jag har nämligen sett en ung man anse sig så fast bunden af ett äktenskapslöfte, att äfven makans brott icke därifrån lösgjorde honom; jag har sett, huruledes denna ed var hans enda sköld mot en annan kärlek, som hos den unge mannen var så stark, som kärlek det kan vara… Jag har sett, huru han, icke därtill manad af lagen eller någon människas inflytande, utan blott drifven af sitt samvete, gått fram och lagt sitt hufvud under bilan, frikännande den, som väl var oskyldig till mordet, men belastad af stor annan syndaskuld… Jag har sett en moder, som på jorden icke ägde något af värde mer än sonens lif, ej kunnat förmås att tigga om nåd för detta lif… Jag har sett en ung tjugoårig älskarinna hysa alldeles samma storartade åsikter… Jag har sett en usel, lögnaktig, fallen kvinna (Lena) nästan blifva god och renhjärtad af den luft som omgaf henne… i min tanke äro stora och heliga eder just de kraftiga hjul som frambringa stora, öfvermänskliga dygder. Och äktenskapseden, skulle den ej vara god!?
Därefter tillägger den gamle kyrkoherden i ett postskriptum:
»Så när hade jag glömt att äfven med en ljus bild gifva styrka åt mitt eviga förfäktande af äktenskapseden och dess obrottsliga helgd: jag såg mig nämligen för ett par år sedan tvungen till den förfärligt motbjudande plikten, att först afkunna ett äkta förbund mellan tvenne de mest omaka varelser i världen, och att sedan, strax därefter, lägga en ung, blomstrande, nittonårig flickas hand uti en gammal, utlefvad, till själ och kropp förtorkad kammarjunkares. Jag våndades och ville tillsluta mina ögon för denna styggelse. Men du skulle sett den unga makan, huru hon med all den undergifvenhet för sitt hårda öde, som en kvinna kan samla ihopa, uppfyllde sina plikter och sitt kall som sjuksköterska och vårdarinna åt den knarrige mannen, som jag ändteligen till min fröjd, fått kasta tre skoflar mull öfver, och hvars änka endast har några månader kvar af sin sorg och pröfvotid, för att sedan, klädd i rosenrödt både till sinne och lekamen, räcka handen till sin ungdomsvän och frände och lofva honom all den trohet, som hon troget höll, äfven då äktenskapseden förmådde henne att kedjas vid en annan. O salighet att blott se en sådan lycka på denna jorden! Och äktenskapslöftet, äktenskapseden skulle ej vara god!?!?
