Snart nog såg man nämligen den tolfåriga köpmansdottern som en äkta sjömansjänta uppklängd vid rodret bredvid »gubben Elias» på den snällseglande kuttern Kulten, och i faderns sällskap företog hon nu i alla väder vidsträckta färder i den skärgård, hvilken hon sedan så mästerligt skulle skildra. Därunder lärde hon sig känna alla kobbar och skär i det storslagna ödsliga landskapet och var en kärkommen gäst både på fisklägen och i köpmanshusen. »Jag var så hemmastadd», berättar hon, »på både de stora och små fisklägena, att jag hvar gång återhälsades som en gammal kär vän, hvilken man kunde förtro allt hvad som händt under mellantiden eller hvad som troligen skulle komma att hända till härnäst, alltid säker om intresse, deltagande och en smekande bön hos gamle patron, där en sådan var af nöden, och det var ofta nog fallet.» Det var därunder som hon gjorde bekantskap med en mångfald af de typer, som sedan blefvo modeller för hennes ypperst tecknade personligheter.
Det kan icke förvåna, om hon under dessa sysselsättningar något försummade den kvinnliga delen af sin uppfostran. Hon, som under dessa färder äfven ådagalade ett sådant sinne för köpmannaskap, att det allvarligt var fråga om att upptaga henne i firman, och hvilken under senare år, enligt Orvar Odds och för öfrigt många andras beskrifning, icke blott var en lycklig författarinna utan äfven en förträfflig husmoder, som än »nedskref några blad af en berättelse, än hastigt försvann i köket, sysselsatt med den intima tillredningen af en delikat roman utaf ägg och mjöl och grädda, kallad pannkakor,» — hon visade under dessa år intet intresse för hushållsgöromål. När doktor Flygare sedan begärde hennes hand, svarade fadern öppet: »Hon kan inte ens koka en ärlig gröt.» Långt bättre stod det icke heller till med hennes bokliga studier, hvilka hvarken blefvo långvariga eller djupa. Den fransyska grammatikan, som ju vid denna tid utgjorde det värsta tortyrredskapet för de unga flickorna, stod ännu med fasa för henne långt fram i tiden. I förordet till sin första roman yttrar hon på sitt vanliga öppna sätt: »För öfrigt anhåller jag, att det icke måtte läggas mig till last, att jag ej kan uppvakta med några fransyska verser eller talesätt. Till mitt försvar för detta fel emot all god ton får jag nämna, att en mängd romanläsare icke känna
