annat språk än sitt modersmål, och för dessa är det ett verkligt ondt, då, vid en högt spänd uppmärksamhet, en fransysk afbrytning äger rum.» Jag misstänker nästan, att de enda bokliga studier, som hon dref med verklig ifver, utgjordes af de mer eller mindre söndertrasade lånbiblioteksromaner, som föllo i hennes händer: Röfvareslottet, Midnattsklockan, Celinda eller det hemlighetsfulla barnet o. s. v. Men dessa slukades också med ett glupande intresse af henne, och följderna däraf visade sig snart i ett manuskript, som en af bröderna upptäckte i stoppningen på en söndrig kontorsstol — det var nämligen det ställe, som mamsell Smith tillsvidare använde som förvaringsrum för sitt författareskap. Början af denna roman gifver en tillfyllestgörande antydan, om hurudan fortsättningen skulle blifvit, om icke brödernas gyckel gjort ett slut på hennes författareskap: »En rysligt kolsvart natt med blodröda skyar simmade på hafvet.»
Emellertid hade den unga Emilie under allt detta växt upp till en fager tärna med rikt svart hår, lifliga bruna ögon, fyllig barm, fasta armar och säkerligen åtskilliga liknande behag — som dock icke synas på den tidens litografier. Ansiktet, fast regelbundet, är icke tillräckligt fint för att tillhöra en italienska, eljest ligger det något sydländskt varmblodigt och lefnadsgladt öfver hela hennes själfsäkra uppsyn.[1] Det var ett rikt blod som rullade i denna vältacklade skärgårdsjäntas ådror. Också dröjde det icke länge, förrän friarna infunno sig. Tjugu år gammal stod hon brud med doktor Flygare och födde åt honom i ett femårigt äktenskap två barn.
Mycket är icke att säga om dessa år, som hon framlefde vid doktor Flygares sida. Det tyckes, som om hon under denna tid samlat sig, läst, mognat i tysthet och ökat sin erfarenhet om människorna. Ty hon följde ofta sin man på dennes ämbetsresor i Småland och lärde således därunder känna nya landskap och nya förhållanden.
- ↑ Bland den intimare manliga krets som omgaf henne tyckes hon hafva
gått under den särdeles betecknande benämningen sköldmön. Braun skrifver
åtminstone till Carlén, då han hemfört henne som brud:
Sedan vi träffades sist, har du öfver Rubicon farit;
slutit med äganderätt sköldmön, den hulda, i famn.
