Sida:J Mortensen Från Aftonbladet till Röda Rummet 1905.djvu/33

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
29
LARS JOHAN HIERTA OCH AFTONBLADET

han på en gammal man, hvilken på hans fråga hvarför han var arresterad, sade, att han ej visste det, men att man sagt att han var sjuk. Vid närmare efterfrågan befanns denna person vara samme torpare från Vermdön, som några år förut blifvit anklagad för mordet därstädes samt piskad till bekännelse. Hierta anmälde saken och torparen lössläpptes — men Hierta fick icke oftare tillträde till fängelserna.

En ny sida af samhällslifvet öppnade sig för honom, då han lyckades blifva anställd i riddarhuskansliet vid 1823 års riksdag. Här möttes för första gången tre af de män, hvilka sedan under trettiotalets politiska stridigheter voro de mest omtalade: Hartmansdorff, Crusenstolpe och Hierta. Den senare fick nu tillfälle att studera riksdagsmaskineriet, så nödvändigt för en blifvande tidningsman och från sin underordnade plats iakttaga de mera framstående personligheterna. Han medförde från denna riksdag ett intryck, som enligt hvad han själf säger, blef bestämmande för hela hans lifs senare riktning. Det var nämligen den stora debatten mellan Karl August Anckarswärd och Bogislaus von Platen, så omtalad och berömd i tidens historia, i hvilken hela riddarhuset deltog, unisont instämmande i Platens refräng: »Vi besvärja friherre Anckarswärd». »Det är omöjligt att beskrifva den hänförelse af olika sinnesrörelser, hvarmed jag var vittne till denna och andra politiska scener», säger han själf senare.

Det talades vid denna tid mycket på riddarhuset i hög och patetisk anda, under det man slog på förfädernas sköldar, ofta med verklig vältalighet, men ofta också endast med braskande fraser. Alltid var det icke som Hierta rycktes med; han fann i dessa tal äfven näring för sitt satiriska lynne. Hans första författareskap utgöres af parodier på dessa högtrafvande vältalighetsstycken. På riddarhuset satt nämligen ett gammalt original, majoren och hofjunkaren Rosenschütz, hufvudman för sin ätt, hvilken stundom fann sig hågad att äfven framlämna ett memorial, men som författarskapet ej var hans starka sida, brukade han för detta ändamål använda den unge riddarhuskanslistens hjälp. Hierta var icke sen att begagna tillfället till en ohejdad, men verkligt rolig drift med den gamle. På så sätt uppstodo de »Rosenschützska memorialen», hvilka troligen icke alla upplästes på riddarhuset, men som Hierta tryckte i Conservationsbladet, en