kommit. Sällan eller aldrig har ett ämne behandlats med sådan verklig tragisk storhet i svensk litteratur.
Scenen är den bohuslänska skärgården med dess kala kobbar och förrädiska haf — en värdig ram till denna storslagna tafla, hvars människor utgöra ett med denna natur liksom mossan, hvilken betäcker de skrofliga klipporna eller tången, som af årstidens stormar vräkes upp vid deras fot.
Historien är utmärkt berättad. Den glider fram enkelt och naturligt, men samtidigt dramatiskt tillspetsad.
Början utgöres af en mordscen på hafvet. Haraldssönerna, den gamle och sonen Birger, äro lurendrejare. En stormig höstnatt befinna de sig ute i en viktig affär, hvarunder de öfverraskas af tulljakten. Då de icke kunna undkomma, mörda de vilda sällarna, af hvilka Birger dessutom är förtviflad öfver ett afslaget frieri, tullöjtnanten och hans karlar samt sänka jakten i vågorna. Men denna förfärliga natt har gjort dem trötta på sitt yrke. Birger blir skeppare och gifter sig med Erika, en i allo aktningsvärd kvinna af en viss bildning, anställd i huset som uppfostrarinna af hans yngre syster. Den gamle fadern fortsätter sina vanliga sysslor, går på säljakt, sköter sitt fiske och svär öfver sonen, som icke längre vill lurendreja. Så förflyter allt på den lilla ön i hvardagligt enahanda, under det de på hederligt sätt öka sitt välstånd.
Mästerligt skildras, huru, midt i detta lugn, brottet osynligt hvilar öfver alla sinnen och spinner sina trådar ikring dem. Eller rättare sagdt, minnet af den rysliga natten går lefvande och synbart ikring bland dem. Ty Haraldssons yngste son, Anton, som också deltagit i färden, fast endast som ett overksamt vittne, har blifvit svagsint, och hans tankar kretsa ständigt ikring mordet. Den första, som anar förhållandet på grund af hans antydningar, är Erika, hvilken därefter af Birger inviges i förhållandet.
Åren gå. Midt ibland dem uppväxer den lilla Gabrielle, Haraldssons dotter, till en ståtlig tärna, öfverallt i skärgården känd för sin skönhet under namn af Rosen på Tistelön. Hon är den enda af hela familjen, som icke känner till mordet, men öfver hennes oskyldiga hufvud är det, som alla dess olycksaliga följder skola samla sig.
En stormig höstnatt klappar en hand på rutan till deras boning. Det är en skeppsbruten matros, som berättar att
