skämttidning, i hvilken han medarbetade[1]. De äro hans första alster i den skämtsamma stil, hvilken Hierta senare så ofta tillgrep — vanligen till stort obehag för hans motståndare.
Riksdagsförhandlingarna voro ännu 1823 icke offentliga. Emellertid hade Argus-Johansson erhållit enskildt tillstånd af landtmarskalken att öfvervara riddarhusets förhandlingar och med honom trädde Hierta i närmare beröring vid slutet af riksdagen. Denna bekantskap var icke utan sin betydelse. Under åren 1824, 1825 och 1826 meddelade nämligen Hierta åtskilliga notiser och uppgifter till Argus, fast, som Johansson sedan sade — under en polemik med Aftonbladet 1832 — Hierta inte fick skrifva i hans tidning. »Ty», säger Johansson, »hans artiklar voro af en så grossier ton, att endast tre eller fyra under loppet af två år kunde efter mycken omhyfling och tvättning införas och vi frukta, att de tyvärr ändå osade Aftonblad.» Troligen är det, som jag på annat ställe sökt visa[2], några smärre skämtartiklar (mosaiker) som Johansson med detta yttrande åsyftar, artiklar som nu äro utan vidare intresse. Hvad som däremot är klart, är att Hierta under denna tid, då han var springpojke i Argus (för att använda Johanssons uttryck) med sin vakna blick satte sig in i en tidnings skötsel och således här genomgått sin lärotid såsom blifvande redaktör. Under dessa senare år af tjugotalet, hvilka för Hiertas framtid och utveckling varit af afgörande betydelse, skref han dessutom skämtartiklar i Conversationsbladet och enligt Wieselgrens uppgift äfven politiska artiklar i Stockholmsposten.
På olika sätt lefde således Hierta med i tidens stockholmslif. Klok, sparsam och anspråkslös arbetade han mycket för att nå fram till en själfständig ställning. Tungus var han emellertid aldrig. Han hörde till dessa människor, för hvilka tiden räcker till för allt, och han var icke heller en af dessa inåtvända naturer som under jäsningstiden, medan deras mål endast äro moln och dimmor, sluta sig inom sig själfva i tyst grubbel. Hierta var en praktisk man, som såg nyktert och kallt, men med en viss torr och välvillig humor
