arna äro lika litet betonade som sammanhanget: det är helt enkelt en serie af alldeles olika figurer, som strängt taget intet hafva att göra med hvarandra.
Vidare kan Onkel Adam icke konstruera en handling. Men en större berättelse är otänkbar utan en tydligt framlagd eller åtminstone fragmentariskt presenterad händelseutveckling; ty utan handling kommer karaktären aldrig i rörelse, han kommer endast att framvisa en sida, han blir aldrig mer än en vignett eller yta. Därför äro alla Onkel Adams romaner icke någonting annat än en serie löst sammanfogade situationer utan djupare förbindelse eller motivering. Hvarför den ena af dessa taflor står före den andra är i allmänhet omöjligt att säga. Därmed är också sagdt, att han ej förstår att förbereda lika litet som att afsluta. Allt kommer öfverraskande och slutar förhastadt. Men däraf följer också, att när ni lagt boken från er, har ni icke läst en utan tio, tjugu, trettio berättelser, hvilka icke lära er något samladt, hvilka aldrig gå tillsamman till en enhet. Men det som skiljer alla de olika situationerna i en roman från alla de olika novellerna i en novellsamling är just, att de förra förbindas af en sträng enhet.
Men icke minst oumbärliga äro dessa konstruktiva egenskaper, när man kastar sig på tendensromanen, d. v. s. när man icke vill nöja sig med att framställa händelsen och karaktären utan äfven vill, såsom frukt af det hela, hos läsaren insinuera en eller annan tanke eller teori.
Ty hvad är en tendensroman eller rättare, efter som den icke alltid är det, hvad bör den vara? Den är icke annat än en speciell form af talet. I ett tal uppställer man en viss tes, om hvars sanning eller lögn man vill öfvertyga åhöraren: Har Verres utsugit de provinser öfver hvilka han härskat eller icke? — Är det sant att Catilina sammansvurit sig med statens alla fiender för att störta republiken? — Det är icke sant, att denna person är skyldig till det brott, ni anklagar honom för, o. s. v. Sådana äro de frågor, som talaren har att besvara, och han gör det genom en bevisföring. På samma sätt uppställer tendensförfattaren en tes: våra skolor äro usla, vår brottmålslagstiftning är barbarisk, folket förstöres af brännvinet, våra präster äro skenheliga hycklare o. s. v. Och äfven honom åligger en bevisföring,