X.
Det var Emilie Flygare-Carlén som i romanen först
skildrade folket och medelklassen, men man kan icke säga,
att det skedde på något tendentiöst sätt. Sällan ställer hon
dessa folkklasser i beröring med tidens oppositionella idéer,
icke heller inmänger hon tidens härskande politiska åsikter
i sina berättelser. Finner man någon gång ett slags afsikt,
så har den närmast kommit med på ett hörn och spelar
ingen större roll. Hon betraktade människorna uteslutande
från natursidan. De sociala synpunkterna spelade för henne
föga roll.
Snart nog finner man emellertid alla liberalismens idéer, hvilka redan ett tiotal af år behärskat tidningspressen, äfven öppet predikade i romanerna. Så var fallet hos Onkel Adam. Nu göra sig de folkliga synpunkterna verkligt gällande. Folket har blifvit medvetet och revolutionärt. Allteftersom den länge begärda representationsreformen låter vänta på sig, blifver hatet mot adeln starkare. Icke med orätt, ty denna samhällsklass, som en gång verkligen representerat det bästa i samhället, gjorde det knappast nu längre, af det enkla skälet, att den icke längre rekryterades från hela samhället och drog till sig folkets bästa elementer, som den gjort under sina blomstringstider, då allt, som utmärkt sig, adlades; nu däremot nyadlades få, och det var endast de gamla familjerna, som alltjämt pockade på sina privilegier. Detta ständigt växande hat kommer tydligt fram i romanen, hvarest adeln nu får representera det utlefda, det gamla och odugliga, hvilket slås ur brädet af mannen af folket, hvilken med egen kraft kämpat sig fram till en af samhällets främste. Man diskuterar bördsfördomarna, kärlek och äktenskap mellan frälse och ofrälse o. s. v.
Det är detta innehåll, som vi finna så skarpt framträdande hos August Blanche, icke minst därför, att det hos
