Sida:J Mortensen Från Aftonbladet till Röda Rummet 1905.djvu/355

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
351
AUGUST BLANCHE

honom genom beröring med den franska följetongsromanen fått en helt revolutionär prägel. Det är liksom om marseljäsens toner och revolutionens program: frihet, jämlikhet och broderskap ljödo oss till mötes från bladen i hans böcker.

August Blanches diktning är äkta folklig, men så var han också själf ett folkets barn. Redan genom sin födelse måste motsatserna mellan de olika stånden hafva stått lefvande och klart för honom. Han var nämligen naturlig son till en tjänsteflicka, Katarina Hedberg, och skvadronpredikanten Mårten Bergvall. Modern gifte sig några år senare med hofslagaren Blanche, hvilken emellertid icke med alltför blida ögon såg på fostersonen. I en Skådespelares minnen finnes, bland mycken dikt, åtskilligt som pekar direkt tillbaka på Blanches egna barndomsupplefvelser. Det är en ständig strid mellan modern, hvilken vill att sonen skall inhämta kunskaper (Den rödrutiga schalen), och håboisten, som vill att han snarast möjligt skall in vid gardets musikkår och själf förtjäna sitt bröd.

Hela lifvet igenom har Blanche med största hängifvenhet fasthållit vid denna moder, som med sin ömhet sökt värja sitt barn, det oskyldiga offret för hennes egen kärlek, mot världens elakhet. Då han tämligen till åren, men förmögen, ärnade gifta sig med en adelsdam, gick äktenskapet om intet, därför att Blanche fordrade, att modern, den enkla hofslagareänkan, skulle bo hos dem ute på Malmgården, hvilket däremot den tillkommande fann mindre lämpligt.

Hos barn födda och uppfostrade under dylika förhållanden finner man ofta i en eller annan form en djup motvilja mot alla slags lösa förbindelser, åtminstone i teorien. Mer än samhällets öfriga medlemmar känna de ju, hvilka olägenheter regellösheten medför. Dumas fils, själf ett »kärlekens barn», har vid alla erotiska konflikter haft barnet i minnet, ständigt fört krig mot kokottväsendet och hans uppmaning: döda henne om den hustru, som vanhelgar äktenskapet, är ju synnerligen betecknande för hela hans uppfattning. Liknande drag finna vi också hos Blanche. Hans häftiga uppträdande i Det går an-frågan med skriften Sara Widebeck har nog i någon mån sin förklaring i detta förhållande; han älskade äfven att hjärtnupet skildra de stackars kokotternas hårda öde midt uppe i deras strålande ungdomliga skönhet och juvelernas rikedom.