delser äro i allmänhet desamma. Men Blanche står här obestridligen i konstnärligt afseende ett steg högre.
Redan 1845 påbörjade Blanche den första serien af dylika smärre saker. Det var Taflor och Berättelser ur Stockholmslifvet. 1856 författade han för Aftonbladet Berättelser efter Klockaren i Danderyd och slutligen mellan åren 1857—1863, då Blanche redigerade Illustrerad tidning, framkommo hans Bilder ur verkligheten, sedermera samlade i fyra serier: Hyrkuskens berättelser, En prestmans anteckningar, En skådespelares äfventyr och Strödda anteckningar. De tillhöra det bästa som Blanche skrifvit, och ännu i dag genombläddrar man med nöje detta galleri, i hvilket det dåtida Stockholm lefver upp för oss med sina typer och personager. Hvem erinrar sig icke med nöje den dråpliga berättelsen om, huru Kalle Utter informerade på herregården eller grasserade som djäfvul i Klara skola; det underliga sätt hvarpå Jonas Dugge vann sin brud; pastorsadjunkten Axel Dahls tigerjakt på Strömsborg; skådespelaren Ekströms missöde som Hamlet i landsorten och alla dessa andra historier lika godmodiga som roande. Äfven här är det brott och kärlek, som utgör hufvudmotivet. Emilie Högqvists gestalt framskymtar gång på gång, skildrad med all den kärlek och beundran, som tiden slösade på denna sin älskling; Bo Jonsson Grip representerar på ett utmärkt sätt bofven; Lars Blom gifver en liflig föreställning om husagans nackdelar — i korthet sagdt, det är som en stor anekdotsamling ur tidens historia, och vissa af dessa berättelser (Kalle Utter t. ex.) skola säkerligen visa sig lika odödliga som en Eulenspiegel eller Lunkentus, så äktfolkliga äro de i sin naivitet och åskådlighet.
Men i själfva verket är Blanche i våra dagar mera intressant som människa än som skriftställare. Mot slutet af fyrtiotalet dog hans verklige fader, Bergvall, och Blanche ärfde hans icke obetydliga förmögenhet. Blanche var nu en oberoende man, och han gaf sig ut på resor för att skåda och njuta lifvet — ty han saknade icke själf sinne för mörka ögon och ett glädtigt sällskapslif. Öfverallt hvart han kom, såg han Europa i revolution, och han medförde hem något af denna kosmopolitiska frihetstörst. Han öppnade nu sin Malmgård för den stora skara vänner, som omgaf honom i lifvet och följde honom efter döden. 1859 blef han riks-
