ackompanjemanget till det hedersamma borgerskapets förlustelser utgöres af Strauss' berusande valser och Offenbachs uppsluppna och lättfärdiga melodier. Sköna Helena och kung Menelaus, kokotten i sin apoteos och konungen i sin borgerliga travestering, dansa sin sprittande cancan från det ena hörnet af Europa till det andra. Och endast på afstånd ser man arbetarnas svarta hopar samla sig till allt tätare skaror och hör det hotande skramlet af vapen och hastiga, taktfasta steg af marscherande soldater. Det är de preussiska örnarna, som anrycka!
Så ungefär gestalta sig äfven förhållandena i Sverige. De första åren efter Oskar den förstes tronbestigning hade varit en period af reformer. Men efter Marsoroligheterna och sedan konungens hälsotillstånd försämrats, inträdde ett afbrott. Emellertid mognade långsamt under femtiotalet representationsreformen, hvilken, alltsedan Richert och Anckarswärd 1830 framlade sitt förslag, haft sin plats på det liberala programmet och lifligt debatterats. Men det var först De Geer, som fann den praktiska lösningen af frågan, hvilken tillfredsställde alla partier. År 1865 tog den svenska adeln, som, trots allt hvad man sagt, långt fram i seklet utgjort det intelligentaste och mest framsynta elementet i staten, halft frivilligt, halft därtill nödd och tvungen, sitt afsked som stånd från den politiska skådebanan. Därefter blef det tredje ståndet det härskande. Detta tredje stånd var emellertid icke detsamma som i de stora europeiska länderna. Det var icke den välmående, hufvudsakligen af köpmän och industriidkare bestående borgareklassen, utan de själfägande bönderna, som nu kommo till makten, något som allt tydligare visade sig under sjuttiotalets första år, då ännu det så kallade intelligenspartiet sökte göra det rangen stridig. Bondeståndet har sedan alltjämt satt sin afgörande prägel på den svenska politiken.
I litteraturen afstannade under dessa år så godt som all rörelse. Under hela femtiotalet är det väl knappast mer än en skönlitterär författare af betydenhet som tillkommer: Viktor Rydberg. Det är en verklig afmattningsperiod i vår litteratur. Vi hafva redan sett, huru året 1848 i flera författares lif betecknar nästan afslutningen. I hvarje fall utmärkte sig denna tid icke för nya ansatser af någon art. Man fortsatte endast i de gamla spåren.
Nya intryck kunde man icke heller gärna hämta från
