till det fula, måste detta antingen upplösas i komik eller stegras till ett upphöjdt (fruktansvärdt, fasaväckande) eller rent af tragiskt. Man stiliserade således verkligheten efter dessa, nu nämnda begrepp eller kategorier, utmärkande för den Hegel-Vischerska ästetiken.
Granskar man de olika punkterna på detta program, finner man, att åtskilligt af detsamma alls icke är så nytt. Detta korståg mot Tegnér hade redan Runeberg börjat i sina polemiska artiklar, den liberala pressen hade sedan instämt i detta rop, och den nya skaldeskolan under fyrtiotalet hade faktiskt aflägsnat sig ifrån honom. Malmström hade i Eos och flerstädes tagit afstånd från fosforismens allt för starkt spiritualistiska drömmerier, hvilka han betecknat såsom sjukliga, och han hade framhäft Runeberg som mönster, liksom Bergstedt yrkat på verklighetens rätt att göra sig gällande i dikten. Och hvad gömmer sig slutligen bakom detta häfdande af en viss begränsad art af realism? Ingenting annat än hvad jag redan kallat för det abstrakta skönhetsidealet, hvilket var utmärkande för den Schiller-Goetheska konstuppfattningen. Den Hegel-Vischerska ästetiken hade just abstraherat sina teser hufvudsakligen öfver den antika konsten och den tyskt-klassiska. Det valspråk, som vi höra ynglingarne från sextiotalet ständigt upprepa och som så vackert uttrycker deras varma idealism och optimistiska syn på lifvet: det sanna, det goda, det sköna, det är intet annat än det tyska humanitetsidealet i en ny och speciellt filosofisk form.
Detta program hade med andra ord redan i dikten uttryckts af Runeberg — och Runeberg är ju också, fullt konsekvent, det mönster, som Dietrichson framförallt framhäfver. Äfven i prosan var det redan representeradt. Friherrinnan Knorring gifver detsamma ett synnerligen lyckligt uttryck i Torparen liksom Björnson i sina folklifsskildringar, i den för hela perioden så betecknande Synnöve, hvilken vi numera visserligen icke finna synnerligen realistisk men däremot alltjämt lika fängslande, som då den först framkom. Och så gjorde många andra af tidens prosaförfattare.
Men hela detta program, som Dietrichson under dessa år uttalade dels i sina föreläsningar, dels i sina skrifter, hade efter allt att döma större verkan, än hvad dess innehåll angifver. Detta ord, realism, som han utkastade och utvecklade
24. — Mortensen.
