års riksdag uppträdde den i folio, dock ännu endast trespaltig; två år senare var den fyrspaltig och under åren 1838 till 1839, då den nådde höjdpunkten af politiskt inflytande, utkom den i ett både till längd och bredd betydligt ökadt femspaltigt format. Den erhöll en för sin tid kolossal spridning, och dess inflytande var sådant, att den på mindre än tio år förändrade den svenska politikens utseende. G. Adlersparre, Aftonbladets första prenumerant, skrifver i ett bref af den 10 dec. 1831: »Beskyllningen, att Aftonbladets publik är den lägsta tänkbara, är väl den lägsta tänkbara afundsprodukt. Den som sistlidne sommar i den förr så kallade Kungsträdgården sett eleganter af båda könen fylla alla bänkarna med Aftonbladet, cirkulerande från person till person; den som sett massan af välklädda budbärare och köpare i Storkyrkobrinken; den som personligen sett och hört eller genom bref erfarit, att Aftonbladet hålles och läses allmänt från och med Skåne till och med Norrland, måste le och förundra sig öfver en ilska, som ej kan öfverträffas i låghet och dumhet.»
Till Aftonbladets framgång bidrog icke litet dess utseende och yttre anordning. Redan i tekniskt afseende var tidningen en föregångare. Den var förträffligt uppställd, klart och läsligt tryckt, och på första sidan meddelade den till de öfriga tidningarnas stora förtrytelse ett sammandrag af Post- och Inrikestidningarnas officiella tillkännagifvanden — ett af dessa praktiska arrangemang, i hvilka Hierta alltid visade sig som en mästare. De öfriga tidningarna började strax en polemik mot denna anordning, hvilket naturligtvis ökade tidningens spridning.
Innehållet i den nya tidningen var ytterst lättläst, artiklarna särdeles välskrifna och roande. Aftonbladet behandlade dessutom sina ämnen i olika tonarter, än allvarligt, än skämtsamt, och detta var något hittills okändt i den svenska pressen. Notisafdelningen var rikhaltig och så pålitlig som möjligt; artiklarna, korta och klara, lade an på åskådliga och pittoreska uttryck. I polemiken var Hierta en mästare, alltid slagfärdig, i rikt mått nyttjande sin ironi och torra humor för att förlöjliga motståndarna. Redan de första numren erbjuda rikliga smakbitar. Så t. ex. besvarar han i en artikel »Om det nya årets förhoppningar» konkurrenstidningarnas artigheter med en uppmaning till Granskaren, Fäderneslandet,
