rustad stod utanför rikets portar, färdig att spränga öfver vindbryggan. Almqvist hade uttalat liknande tankar. Fru Carlén i åtskilliga af sina bästa arbeten såväl som Sturzen- Becker hade ofta närmat sig till denna ståndpunkt. I religiöst afseende hade Viktor Rydbergs uppträdande förberedt en ännu radikalare ställning gentemot statskyrkan. Åtskilliga af de nya arbetena — Buckles Civilisationens historia, Darwins skrifter m. fl. — hade också öfversatts och på sitt sätt förberedt sinnena. Man hade en viss känsla af, att liberalismen nu var utblommad, och brann af längtan efter något nytt. Representationsreformens genomförande hade satt sinnena i spänning, och nya samhällsklasser voro under dessa gynnsamma ekonomiska år i stark uppmarsch.
Likväl var det framför allt rörelsen bland brödrafolken och Georg Brandes' uppträdande, som i Sverige framkallade en återverkan.
Det är intressant att jämföra huru den äldre generationen ställde sig till naturalismen i å ena sidan Danmark—Norge, å den andra i Sverige. En dylik jämförelse visar huru mycket djupare och omedelbarare hela den nya diktningen verkade i de båda förra länderna. Ibsen, hvilken debuterat redan 1848, var en af de första, som gled ut ur romantiken. Björnson, Lie, Schandorph m. fl. följde. I Sverige däremot visar sig ställningen annorlunda. Åfven där hälsades Georg Brandes' uppträdande först med sympati af åtskilliga bland de äldre, som Bergstedt, Viktor Rydberg och Snoilsky. Men det varade icke länge. Detta omslag beror säkerligen bland mycket annat därpå, att filosofien, den härskande Boströmianismen, var uteslutande spiritualistisk, någon erfarenhetsfilosofi hade ännu icke inträngt. Viktor Rydberg vände sig snart bort från naturalismen, hvars brutalitet och fullständiga religionslöshet icke kunde tilltala honom. Under sina sista år riktade han ständiga angrepp mot tidens materialism. Och Wirsén blef hela riktningens afgjordaste motståndare samt bekämpade den såsom kritiker under hela dess fortgång.
I själfva verket var det endast en utaf de män, som redan uppväxt i sextiotalets ästetiska atmosfär, som gjorde tigersprånget. Det var August Strindberg. Denne hade i slutet af sextiotalet debuterat med ett par för öfrigt obetydliga dramer närmast i stil med Schillers Die Räuber och
