loppet af ett sekel söker Rousseauismen i all sin lifaktighet att bryta in, men hvarje gång mötes den af ett bestämdt motstånd. Finnes det månne någon annan europeisk litteratur, där tre så typiska representanter för denna riktning uppträdt, nästan påfallande erinrande om Rousseau själf? Första gången är, då Thorild i slutet af sjuttonhundratalet drager i strid mot pseudoklassisiteten, ännu med hela den glädtighet och trosvissa naivitet, som utmärkte upplysningstiden. Han föll som ett offer för reaktionen under Gustaf IV Adolf. Andra gången var, då Almqvist upptog kampen, men bränningarna voro då så starka, att han själf försvann i böljorna, utan att någonsin verkligen nå land. Men för tredje gången förnyas striden af Strindberg, och äfven då kan man af själfva angreppets våldsamhet ana motståndets styrka. Också han har i åratal irrat fredlös i landen och stått i begrepp att öfvergifva fosterjorden. Men denna gång har denna strömning, buren af det stigande välståndet och underlättad på sin väg af de rikligare kommunikationsmedlen, trängt djupt ned, nästan till bottnen af samhället, och det behöfves endast ett yttre motstånd, en ekonomisk kris eller ett politiskt missöde för att det skall uppenbaras, hvilka stora andliga förändringar, som under de trettio sista åren försiggått i Sverige.
