djupet af dessa åsikter huru man vill. Dess betydelse i svenskt kulturlif kan endast jämföras med Dalins Argus för frihetstiden eller Stockholmsposten för Gustaf den tredjes generation. Hierta samlade så småningom omkring sig alla landets bästa pennor, hvilka lämnade bidrag dels såsom tillfälliga, dels såsom fasta medarbetare. Palmær skref där 1834 sina bref till Svenska Minerva, i hvilka Tegnér plumpt men kvickt förhånades. 1835 började Sturzen-Becker sina eleganta kåserier. När Stockholmsposten gick in (ett af de första offren för den segrande Aftonbladskonkurrensen), uppsamlade Hierta den gamle, något narraktige hedersmannen kapten Lindeberg. Efter 1839 tillhörde Almqvist under en följd af år tidningens medarbetare. Under fyrtiotalet tillkom så en hel ny falang af författare, fostrade just i Aftonbladsliberalismen, och denna spriddes då genom både poesier och romaner. Hela fyrtio- och femtiotalet i vår litteratur »osa Aftonblad». Brauns poetiska betraktelser öfver dagens händelser och frågor, Blanches sentimentala brottmålsromaner, Sturzen-Beckers republikanska drömmar, Strandbergs stridssånger, allt är prägladt af denna samma Aftonbladsliberalism.
Aftonbladet ägdes af Hierta och stod under hans personliga ledning fram till 1851. Under hela denna tid kämpade tidningen för samma program. Man har påstått motsatsen. Särskildt ytterlighetsbladen, som uppstodo i början af fyrtiotalet, af liberal såväl som af reaktionär karaktär, Folkets röst, Biet etc. påstodo, att Hierta endast var affärsman och vände kappan efter vinden. Affärsman var han visserligen och det så klok, att han förstod, att den, som länge vill bevara publikens förtroende, också bör behandla den med redbarhet. De motsägelser, som man trott sig finna i hans uppträdande, bero dels därpå, att han aldrig var ytterlighetsman, dels låta de förklara sig ur taktiska skäl. Det är sant, att Aftonbladet stämde ner tonen och intog en afvaktande hållning i början af fyrtiotalet. Den gjorde det emedan man väntade, att regeringen med Oskar den förstes uppträdande på tronen själf skulle genomföra liberala reformer. När Aftonbladet fann, att dessa förhoppningar gäckades, grep den åter till offensiven. Att bladet mattades omkring 1848 berodde åter på de allmänna tidsförhållandena, och det var också då som Hierta afgick: han såg att den stora kampen var slut.
